Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 oktober 1868, sida 1

— Ja visst, jag är hans brorson, svarade Diego. — Nå, anser ni detta namn farligt? — Inte det minsta, återtog värden hastigt. Derefter lutade han sig intill den unge mannen och hviskade sakta i hans öra: — Nemligen om det är ert rätta namn; — tyst — jag ber, var lugn. För mig är det tillräckligt, tillade han, då Diego ville försvara sig, — och om andra inte äro nöjda dermed, så må de sjelfva taga reda derpå. Och nu, sennor, frukosterar ni väl med oss? — Och donna Josefa? — Hon låter urskulda sig, sennor, sade Beatriz, som nu nalkades. — Enligt uttrycklig befallning skall hon hålla sig inne på sitt rum. Diego sprang upp, men emblick från värden manade honom att vara på sin vakt, och i nästa ögonblick inträdde don Pasquale, den argentinske officeren, i rummet för att äfven intaga sin frukost. Med en kort helsning, och utan att knappt egna Diego en blick, intog han den förnämsta platsen vid bordet, utsökte de bästa köttbitarne åt sig, och sedan måltiden slutat, vinkade han åt värdenfatt följa honom ut. Don Diego hade äfven stigit upp och gått fram till fönstret. Han tycktes ej vara riktigt ense med sig sjelf, om han skulle stanna inne eller gå ut. Då föll hans blick derute på den gamle gauchon, som så vildt och trotsigt hade instämt i hans frihetssån2 ven föregående aftonen, uvan att bry sig om officerens närvaro. Det var möjligt att han kunde erfara något af den gamle, i alla fall kunde han ej vänta sig en fiende i honom.