— Sennor, jag: ber er för Guds skull! utropade värden förskräckt. — Jag håller detta värdshus en dast med tillåtelse af Hans Excellens, vår högtälskade don Manuel Rosas, hvilken Gud måtte skänka ett längt välsignelserikt lif. Ni kan väl inte r0 — — — Jag sade er att jag inte riktigt vet — Men redan en misstanke vore nog att — — — Då ni vet det, återtog officeren med en betydelsefull blick, — så tror jag att ni äfven skall uppbjuda allt tör att befria er från hvarje sådan misstanke, — eller om den reclan är sattad, — att afväpna den. Ni känner er egen fördel, och jag behöfver således ej säga er mer. — Men, sennor, om Bu — — — Tyst, dansen har slutat. I morgon bittida väntar jag svar af er. Och utan att vid. re bry sig om värden, vände officeren sig ifrån honom och gick fram till bordet, der don Diego nu samlade männen omkring Sig för att töma några flaskor vin. Men den spanska racen är utomordentligt måttlig i dryskjom, och ehuru don Diego hade lärt sig andra seder bland de fransyska änvandrarne i Montevideo, så kunde han likväl ej öfvertala männen här att töma 1ner än ett eller två glas af det starka vinet. Qvällen var dessutom redan temligen långt framskriden; hustrur och flickor drogo sig tillbaka, större delen af männen följde deras exempel, och äfven för pulperians gäster blefvo sofplats er nödtorftigt anordnade, så långt utrym met medgaf. Dertill pehöfdes för öfrigt ej långa för