Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 oktober 1868, sida 2

sina knifvar, lösskuro några dollarsstycken från sina gördlar och kastade dem ned framför den sköna. — Silfver? Caramba! ropade don Diego, — lönar ni er. sådan dans med silfyer? — Den förtjenew guld, ty det var en sötternas musik; Och i det han med sim knit skar en dubloi från gördeln, kastade ban det stora gu dmyntet framför den sköna flickan, som rodnande och leende, bugade sig för honm. Det är ingen Unitarier, sennor, hviskade värdlen med förnöjd min till officeren, hvilken äfven hade stigit upp för att betrakta dansen, — ty de, sakna alltid det röda guldet, medan War vän här kastar det ifrån sig lika lätt som hade han hittat det på gatan. — Fan tro honom, companero, brummade kriga rem sakta. — Jag har inte glömt hans sista sång, och innan vi båda skiljas åt, skall lan stå mig till svars mer än han kansks tycker om, — eller ock skil-jas vi intres så snart. Har han sagt er hur länge han tänker stanna bär? — Så vidt jag vet, väntar han på Corteo, sad le värden, — som skall medföra. ref till honom irän Buenos Ayres. — Fref, — hm — det är bra. Hvad: eter han? — Don Diego. — Vidare. 7 Gör mig ondt, sennor, vidare vet AS ingenting. Jag har inte hört mera, — Så laga att ni tills i morgon bittida et mera derom, sade officeren strängt. — Jag vet inte om jag har misstagit mig, , en jag tyckte att ni instämde i den der St inkt e karlens Viva la libertad, och i — — i