Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 oktober 1868, sida 2

norna tindrade på den klara himlen. Endast långt bort mot norr låg ännu en mörk molnbank, och blixtarne derborta förrådde den kosa, som det förfärliga ovädret hade tagit. Don Diego lyssnade utåt gatan. Hade Osantos verkligen vågat intränga i den af militär uppfyllda staden? Ingenstädes kunde någon ryttare varseblifvas, gatan var fullkomligt folktom, och endast från några af de angränsande husen ljödo sång och guitarrklang. Då han återvände till värdshussalen, fann han bordet redan undanskaffadt och stolarne ordnade. De unga flickorna sutto på den ena sidan af rummet; tätt framför dem och till hälften vänd emot dem den argentinske officeren, med guitarren i venstra handen, medan den högra handens fingrar rörde strängarne i fandangokt. Tre eller fyra gauchos, som sutto ära honom, höllo äfven guitarrer i händerna och sökte att stämma dem alla lika, så att vexelsången ej skulle störas genom något missljud. — Spelar ni också guitarr, sennor? frågade officeren, då Diego gick genom rummet och intog en stol midt emot soldaterna. BA Ja, något, svarade fremlingen, — men min hand passar bättre till att handskas med lasso och bolas än med guitarrens fina strängar. Emellertid är sång och musik det angenämaste jag vet. Officeren nickade leende, slog derefter några kraftiga accord såsom introduktion och började med välljudande röst en liten spansk kärlekssång, hvarvid han kastade ganska betydelsefulla blickar på den