Sydamerikanska ökenbilder. 2) Af Fr, Gerstäcker. (Öfversättning af Sigfrid Nyberg.) — Musik, sennores, musik, inföll den ängslige värden, ty officeren vågade han ej förolämpa, och den frikostige främlingen ville han ej heller gå misste om. — Ni glömma alldeles bort hufvudsaken. Sennoritas sitta der och längta efter de utlofvade sångerna, medan guitarren ligger stum på bordet. Det är inte bruket i pampas. — Sannt, sannt, amigo! utropade fremlingen, som sjelf önskade gifva samtalet en annan vändning. — Vi böra ej gäcka sennoritas förväntan. Gif oss en sång, sennor, ni spelade så mästerligt då jag inträdde, att ni inte kan uppta illa om jag önskar få höra mera. — Sedan få vi en vexelsång, utropade värden, — jag hemtar alla guitarrer, som stå att få. Caramba, det skall bli en glad afton. Officeren, som kände sig smickrad af fremlingens beröm, hade tagit sin guitarr, och utan att upprepa sin förra fråga slog han några accorder samt tycktes samla sina tankar till den förestående sångtäflingen; men don Diego hade stigit upp och öppnat dörren, för att se om stormen hade aftagit. Pamperon hade i sjelfva verket brusat förbi; en temligen frisk sunnanvind blåste öfver slätten, och stjer