Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 oktober 1868, sida 2

ådde att , kastilianskt blod ej flöt i hennes ådror, ty under de kastanjebruna lockarne blickade ett par själfulla, blå ögon emot honom. Men omkring de fint tecknade läpparne låg ett bittert drag af smärta och lidande, ja, till och med i hennes leende låg något obeskrifligt rörande och vemodigt, hvarjemte hennes drägt visade sorgens mörka färg. Då hennes blick riktades mot Diego, glömde han nästan Matehkoppen, som hon räckte honom. — Var så god, sennor. — Ab, tusen tack, sennorita, — men — caramba, ni är ingen argentinska, åtminstone inte född härute på pampas. — Nej, sennor. sade damen skyggt, — jag — — — Den unga damen, inföll officeren plötsligt, — är visserligen dotter till en Ceringo ), men hon står under mitt beskydd. — Ah, sannolikt fransyska, sade den unge fremlingen. Han hade sjelf i Montevideo varit så mycket tillsammans med fransmän, att han talade deras språk flytande, men han ansåg det ej ändamålsenligt att lysa med en dylik kunskap inför den argentinske officeren, hvilken kunde hafva funnit den misstänkt. Den unga damen böjde lätt sitt hufvud, och i det hon drog sig tillbaka, intog hon sin förra plats, hvarefter en af flickorna lutade sig intill henne och hviskade något. Men Diego fattade Matehkoppen och bombillan, som nyss blifvit berörd af den unga damens läppar, hvar) Den föraktliga benämningen på en utländning.