Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 oktober 1868, sida 2

Diego kunde vara förvissad, att han redan hade vunnit den qvinliga delen af de närvarande för sig. Den befälbafvande officeren, som satt vid ett bord tillsammans med tre täcka, unga flickor och klinkade på en guitarr, hade i början betraktat fremlingen med misstroende. Men hans ståtliga, obesvärade väsen gjorde intryck på honom, och han sade leende: — Vi få väl skaffa er plats, kamrat, och här behöfver ni ej frukta att komma tillsammans med några fördömda uniarier. — Bah, jag bryr mig föga om dem, utropade han likgiltigt. — Herr värd, en flaska cana, — eller har ni Mendozavin? — Af bästa sort, sennor, försäkrade den framskyndande värden. — Caravanen, som passerade här förbi i förrgår, har emnat mig fyra af sina största fat. — Ypperligt, min gubbe! utbrast fremlingen och strök sitt skägg. — Tag då fram ett halft dussin flaskor. Jag hoppas att de närvarande herrarne inte vilja låta mig dricka ensam. — Cnaracho, nej, log officeren; — om ni finner edra knappar för tunga, så äro vi män för att lätta er börda. Men hvarifrån kommer ni? — Från Mendoza. — Har ni rest ensam hela vägen? — Hvarför inte? utbrast Diego. — Jag behöfde således ej beklaga mig öfver dåligt sällskap. — Men indianerna? sade värden, som nalkades med de begärda flaskorna. — Heliga Guds moder, jag darrar bara jag tänker på att nu rida ensam ut på pam