Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 oktober 1868, sida 2

efter han insög den söta, heta drycken och blickade derunder drömmande framsör sig. officeren, som började finna detta mellanspel obehagligt, hade åter fattat guitarren och uppspelade efter några accorder en i detta land omtyckt dans, som han utförde temligen ledigt. Diego hade lyssnat till dessa toner en stund, och först då värden nalkades med åtskilliga bägare och glas, uppvaknade han ur sina grubblerier. — För tusan, utropade han, — medan regnet strömmar ned derute, sitta vi visserligen torra här, men alltför torra böra vi ej förbli. Ert namn, sennor, om jag får be? — Pasquale Herrero, sade officeren. — Bueno då, don Pasquale, här är er bägare, fyll den till brädden, och låt oss töma våra glas till den unga damens välgång. Sennorita, vågar jag anhålla att få veta ert namn? — Jag vet inte, afbröt officeren, medan den unga flickan rodnade, — om donna Josefa tycker om denna artighet, och i detta fall — — — Vi böra dricka ett glas för sköna ögon, sennor, afbröt fremlingen. — Gud har ställt dem som herrliga blommor på vår väg, så att vi må betrakta dem och njuta af deras glans. Deras leende är blommans doft, och så sträfva vi män än äro, så måste dock minnet af en sådan huld bild upplifva och värma oss mången dyster natt, som vi tillbringa derute under storm och oväder. Således, lefve donna Josefa! Han tömde sitt höjda glas i ett tag, och argentinaren måste foga sig efter