Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 oktober 1868, sida 3

Ragbart. UTRIKES. Dagens post. ÖSTERRIKE. Kejsar Frans Josef väntades i Lördags från Ungern tillbaka till Wien för att der hålla det som så vigtigt omtalta statsrådet. Den hittills varande ståthållaren i Böhmen, baron Kellersperg, har blifvit entledigad från denna sin post och general Keller utnämnd i hans ställe. Undersökningar äro i gång mot deltagarne i de excesser, som den 4 dennes föröfvades i Prag. ENGLAND. Prinsen af Wales har den 9 dennes lagt grundstenen till en ny universitetsbyggnad i Glasgow. Derifrån begaf han sig med gemål öfver Edinburg till London. PANIEN. Den 7 dennes höll Prim sitt intåg i Madrid. Sedan kriget i Marokko, och isynnerhet efter hans energiska uppträdande i den mexikanska frågan, har han af folket varit ansedd som en hjelte. Bangården i Madrid var redan från tidigt om morgonen uppfylld af en väntande menniskomassa, och lokomotivet kunde knappast bana sig väg genom mängden, som svängde hattarne och ropade: ,,Lefve Prim! Generalen måste från jernvägskupåen tilltala folket. Hvar och en ville trycka den oförfärade mannens hand nu, då han kom tillbaka från tvenne års landsflykt. Han blef bokstafligen buren i triumf från bangården till det ställe, der hans häst hölls i beredskap för honom. Femtio catalonier med phrygiska mössor på hufvudena, en del frivilliga från Afrika, 24 artilleriunderofficerare, som nu blifvit befordrade till infanteriofficerare, sedan de efter revolutionen kommit ur fängelserna och från galererna, samt en afdelning matroser eskorterade honom. Folkets enthusiasm kan knappast beskrifvas. Isynnerhet på Antocha-promenaden, vid den botaniska trädgården och på Pradon bördes som från en mun ropen: ,Lefve friheten! Lefve nationalsuveräniteten! Lefve general Prim! Träden voro så fulla med menniskor, att stora grenar afbrötos, hvarvid åtskilliga personer skadades. Generalens häst blef buren på skuldrorna af de enthusiasmerade folkmassorna, och generalerna Ros de Olano, Caballero de Rodas, de Oriela, m. fl. utgjorde hans svit. Den genom allmän omröstning valda revolutionsjuntan kom honom till mötes ilysande ekipager, och öfverallt hörde man samma enthusiastiska rop. På altanen af en demokratisk klubblokal syntes inskriften: ,Lefve Topete och marinen! Lefve Serrano och armåben! Lefve Prim och nationalsuveräniteten! Från altanen af.det kungliga palatset, der juntan har sina sammanträden, och utanför hvilket hade samat sig 40,000 personer, tackade general Prim med värma Madrids befolkning för det lysande mottagandet. , Det spanska folket — yttrade hån — är skyldigt den spanska marinen för sin befrielse. Det bör ära och älska marinen samt lära sina barn att bedja för den. Han förklarade derefter, att han genom vänskap och poitiska åsigter var nära förbunden med Serrano, hvilken han omfamnade under olkets bifallsrop. Framför allt förmanade han till enighet mellan partierna och yttrade: Tack vare vår sammanslutning, hafva vi störtat tyranniet; varen derföre ifven hädanefter eniga, ty fienden lurar å vår oenighet, för att skada oss. Vi hafva en fiende; han är visserligen öfvervunnen, men icke tillintetgjord; och ehuru han är dold för oss, har jorden dock icke Ippslukat honom. Låtom oss derför sluta )ss samman; understödjen oss uti att bilda en fri och varaktig regering. Lefve marinen! Lefve armen! Lefve det fria olket! Abajos los Borbones! Folket förnyade enstämmigt dessa enthusiastiska rop. En deputation af egendomsegare och handlande från Cuba, i spetsen för hvilken man observerade en advokat och journalist, från Havanna, Calisto Toledo, har yckönskat hertigen de la Torre och öfvercemnat honom en adress, i hvilken anhåles, att bland de många män från Cuba och Portorico, som uppehålla sig i Madrid, måtte väljas tre eller fyra representanter för dessa öar till att hatva säte och stämna i juntan. Ett i , Memorial des Pyrenes offentiggjordt bref innehåller följande upplysningar om de spanska kronjuvelerna och om de exdrottning Isabella personligen tillhörande dyrbarheterna: ,,Då konung Ferlinand VII år 1823 genom fransk hjelp iterkom till sin hufvudstad, visade det sig, att krondiamanterna voro försvunna. Konung Ferdinand köpte derföre af sina privata medel de juveler, som sedan prydt len spanska kronan, och efter hans död irfde drottning Kristina dem samt förökade deras antal, likaledes af sin pri