Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 oktober 1868, sida 3

Blandade änmen. Marinonis märkvärdiga snällpress. Oktoberhäftet af ,,Les Mondes innehåller härom en ar tikel, hemtad ur ,,Chronique illustree, hvilken v Janföra efter Dagbladet: Bland det märkvärdigaste i Paris att skåda är otvifvelaktigt det vid Rue Lafayette belägna och , Petit Journal tillhöriga stora tryckeriet hvilket genom Marinonis nya snällpress representerar nutidens högsta mekaniska fulländning Före uppfinningen af denna maskin behöfde mar tio stora pressar i och för journalens tryckning Till hvarje press hörde en personal af åtta arbetare, eller för de tio pressarna sammanlagdt åttio Då härtill kommer fyra konduktörer, uppgick verkliga arbetsstyrkan för dessa tio tryckpressar till åttiofyra. För att verkställa samma arbetc Tpå kortare tid med Marinonis snällpress åtgå fyrg konduktörer och tjugofyra arbetare. Den förrs tryckpressen, den af Richard Hee uppfunna verldsberömda, intager ett betydligt rum, då Marinonis endast är 21 fot lång, 8 fot bred och nära 10 fot hög; den förra tager i anspråk en ångmaskin af 8 till 10 hästars kraft, den sednare blot 3 hästars kraft; den förra kostar 120,000 francs (86,000 rdr), den sednare 40,000 francs (28,660 Irdr); den förra trycker blott på papperets ena ssida, den sednare samtidigt på båda sidorna. Besinna hvilken märkvärdig uppfinning! Hvarje maskin trycker 36,000 exemplar i timmen!!! och sskulle således på en halftimme kunna åstadkomma aderton tusen exemplar af en stor daglig tidning. Hara många typografer och arbetare finnas månne vid detta ,,Petit Journal-tryckeri? Tusen! . mycket mindre! ... Femhundra! ... ännu mindre! ... Hundra! ... Nej, nej! ... Det finnes inalles tolf! Ja, i detta tryckeri, der man på en eftermiddag helt beqvämt skulle kunna trycka en million exemplar af , Petit Journal!, finnas blott tolf typografer och arbetare. Det skulle behöfvas lika stor personal för att endast åstadkomma två exemplar, men hemligheten ligger i Marinonis clicheri, hvilket otroligt mångfaldigar arbetet. Så snart formen är färdig, putsas den; derefter sättes den på ett starkt pappersblad. En dugtig pojke afklappar (slår våldsamt) med en borste detta blad, som intränger i fördjupningarna. Sedan öfverstrykes ytan med tjockt klister. Man pålagger ett andra blad, derefter ett tredje. Sålunda erhåller man på några minuter ett starkt och noggrannt aftryck i papp, på hvilket alla bokstäfver och sidans alla tecken äro djupt graverade. Man torkar detta papp, flan, som arbetarne kalla det; derefter inlägger man det i en hvälfd gjutform af jern och låter det graverade blifva konkay sida. Man gjuter sedan i formen smält bly. Metallen intränger då i minsta fördjupning. Två minuter äro nog för att alltsammans skall kallna; och nu uttages ur gjutformen en cylinder, hvarpå alla bokstäfver äro i upphöjd gravyr. Denna cylinder insättes i maskinen. Man ropar: akta händerna. Byggnaden skakas med ett doft buller. Valsarne lemna svärta till bokstafscylindrarna, papperet cirkulerar och utkommer tryckt på båda sidor. Låtom oss tillägga, att etthundrade clich6er kunna göras på en timma!!! Uppfinnaren, Hippolyte Marinoni, hvilkens namn Frankrike en dag skall vörda, är ett pariserbarn. Han har arbetat hela sitt lif. Hans första försök hafva varit mödosamma. Han har varit än mekaniker, än boktryckare. Han har blifvit mästare i båda facken. Han har insett maskinernas svaga, bristfälliga sidor och småningom, från den ena förbättringen till den andra, kommit till sin nu beskrifna stora uppfinning. Han har äfven förbättrat ångmaskinerna, sökande alltid mekanismens förenkling och vinnande detta mål med den säkra blick och hand, som utmärka honom. En narhvalfångst vid Grönland. I franska Monitören af d. 5 d:s läses följande: En hårdnackad strid emellan ett fartyg, bemannadt med tolf fiskare, och en jättestor narhval egde rum under de sista dagarne af Juli månad i en bugt på Discoön, hvilken ligger vester om och icke långt från Grönland. En flock narhvalar, som under några dagar hade samlat sig i nämnde bugt, hvilken var fri från is, hade ådragit sig infödingarnes uppmärksamhet, och de beslöto att öfverrumpla och försöka fånga en af dem. Tolf oförskräckta fiskare stego i ett litet fartyg och styrde ut till hafsodjuren, hvilka lågo i en klunga så nära hvarandra, att hvart och ett af dem nödgades lägga sin förfärliga stöttand på sin grannes rygg. Detta vapen består af en hård, spetsig tand af ända till 9 alnars längd och är omgifvet af en spiralformig ördjupning, hvilken tand vanligtvis sitter i den ögra, men ibland också i den venstra sidan af fverkäken och med hvilken narhvalen kan genomborra hvarje djur, som den anfaller med våldsamhet. Fiskrarne uppsökte det största djuret i hela floeken. Vidundret hade en längd af omkring 58 fot, och med stöttanden inberäknad mätte det säkert 75 fot. Det tycktes sofva med tanden hvilande på sin grannes rygg. Man angrep hvalen på sidorna och späckade dess rygg med harpuner; derefter försökte man komma ut i öppen sjö, tagande fienden på släp med tillhjelp af ett ansenligt tåg, som var fastgjordt vid en med mothakar försedd harpun, hvilken hade intrangt i djurets kropp. Men huru snabbt man än tog till flykten, fick dock den rasande hvalen tid att vända sig och att injaga sin väldiga tand i båtens akterspegel, hvarest den gjorde ett hål, och derefter stötte djuret båten framför sig med våldsamma ryckningar och förskräckliga hopp, under hvilka fartyget hvarje ögonblick hotade att gå till bottnen. Det uppstod nu en strid på lif och död; tvenne man at fartygets besättning slogo oupphörligt på hvalens ötverkäke, sätet för hans fruktansvärda stöttand. Det blödande och sårade djuret hade dock kraft nog att alldeles jaga tanden in i båtens timmer, der den gick af, hvarefter hvalen var tillspillogifven och släpades med fartyget. Två timmar derefter var han död, dragen på land och afspäckad. — Af nämnde hval fås en tran, som skattas högre än den man får af den vanlige hvalen. Grönländningarne tycka mycket om hans kött, innanmätet anses isynnerhet som en stor läckerhet, och af senorna förfärdigas mycket starka tåg. Ovanlig fetma. I en by nära Ypern i Belgien afled nyligen en man, som var utomordentligt fet. Haus mage hade en omkrets af 9 fot, hans lår voro tjockare än en vanlig menniska är om lifvet. Då han lade sig på ryggen, räckte hans bröst upp till jemnhöjd öfver ett vanligt matbords. Han dog af förstoppning vid 84 års ålder. AA — —