Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 oktober 1868, sida 1

Å) AILICHÄASL al EH DUMULTC CKOHOUII, UVA Ål ven af en egen skola och sattighus. Specielt af intresse är att känna huru den sännu s. k. Karl Johans skola i Katharina I svenska församling kom till, hvilken berättelse jag återgifver utan att dock dervid nämna några namn, alldenstund detta möjligen skulle kunna tydas såsom mindre grannlaga. Bland kejsar Alexander 1:stes gunstlingar var äfven en minister N—n, hvilken genom sitt lättsinne och öfverdådiga lefnadssätt bortslösade stora summor, hvilka af monarken betaltes. Men det började att gå för långt; N. drog alltför stora vexlar på sin välgörares godhet och denne tröttnade vid det ständiga slöseriet. För att ej alldeles öfverlemna N. åt sitt öde, lät han en dag tillställa honom en bok, deruti hvarje blad var en hundrarubelsnotUtanpå stod på permen skrifvet , första delen. N., trogen sin vana, var ej sen att förstöra beloppet och skref sedan till monarken med anhållan om att snart få andra delen. Han erhöll den, men tillika med påskrift ,, Andra och sista delen. Sedan äfven denna. summa blitvit bortslösad och ej vidare stod till att få från högre ort, började N. att utfärda skuldförbindelser, hvilka en tid gingo som värdepapper hos vissa bankirer, som kände detintima förhållande hvaruti gunstlingen stodMen papperen sjönko, förtroendet försvann, så att slutligen såldes N—ns skuldförbindelser till en kopek pr rubel. En då i Petersburg vistande svensk, L—e, köpte en dag dylika skuldsedlar till ett ansenligt belopp och begaf sig deretter upp till svenske ministern excellensen Löwenhjelm med anhållan om hans hjelp att utfå summan af kejsaren, framställande sin sak som serdeles behjertansvärd. L. lofvade att göra hvad han kunde och med det stora anseende han åtnjöt hos Alexander den 1:ste, lyckades det honom genomdrifva att kejsaren inlöste de presenterade vexlarne. Exc. L. lät kalla mannen i fråga och öfverlemnade honom beloppet, dock med den reservation, att han hädanefter hade intet att vänta om han inlät sig uti vidare transaktioner med den nu fallne gunstlingen. Ifrån att ha egt intet blef L—e nu en rik man, och för att visa sin tacksamhet för excellensen Löwenhjelm kom han en dag upp till derne och anhöll om att få såsom dusör öfverlemna 10,000 rubler för det besvär excellensen haft med penningarnes utfående. L. svarade dock att han endast gjort sin skyldighet såsom minister och att han alltid är redo att tjena sina landsmän. Men, tillade L., som alltför väl kände att nämnde landsman var en som ej förstod att hushålla: jag vill ej heller återge Eder penningarne, utan behåller dem för att användas till ett godt ändamål. Härmed förklarade L. sig belåten och kapitalet bortsattes tillsvidare på ränta, hvarjemte en komit bildades, som framdeles skulle besluta på hvad sätt penningarne borde göras fruktbringande. Flera år förgingo utan att något resultat blef fattadt angående medlens användande. Excellensen Löwenhjelm lemnade sin ministerplats och efterträddes af baron Palmstjerna, som då tillika med generalkonsul Sterky och gifvaren utgjorde de komiteledamöter, som förvaltade itrågavarande fond. Vid denna tid börjades redan en liflig agitation för att få en skola för svenska barn och man förfrågade sig hos komitöledamöterna, om ej de i deras disposition varande medlen härför kunde få begagnas. Såväl baron Palmstjerna, som generalkonsul Sterky hade intet deremot, men gifvaren, som förbehållit sig rättigheten att lemna sitt medgifvande, vägrade gå in på förslaget, såvida ej baron P. ville utverka åt honom en svensk orden, hvilket denne åter hvarken ville eller kunde, alldenstund L:s personliga förhållanden voro af mer än tvetydig beskaffenhet. Slutligen, efter långa arhandlingar och mycket bråk, lyckades det genom den nuvarande nitiske själasörjaren pastor Zandt att förmå L. taga reson, och med svenska regeringens medgifvande öppnades derefter den ännu beståndande Karl Johans skola, hvars grundfond vuxit från dess ursprungliga belopp till 39,000 rubler. Skolan utgör nu en del af det i Katharinas svenska församling varande läroverk, hvari en god undervisning meddelas at flera skickliga lärare. Lokalen består af jusa och glada och för sitt ändamål väl nredda rum. Såsom nyss nämndes, befinner sig jemväl i kyrkohuset en uppfostringsanstalt för flickor. Denna stiftades år 1847, genom pastor Zandts bemödanden, understödda äf flera för saken intresserade församlingsmedlemmar. Endast 12 flickor voro då intagna i anstalten, som nu räknar 36 pensionärer, hvilka här erhålla ej blott den vanliga skolbildningen, utan äfven handledning på den praktiska banan, för att danas till nyttiga och skickliga husmödrar, ungefär liksom i Göteborgs praktiska skola för flickor. Inrättningen åtnjuter med rätta ett godt anseende, en frukt af det nit och den omtanka, hvarmed institutionens förestånderska, pastorskan Zandt, sköter sitt mödosamma och svåra kall. En annan institution, äfven inrymd i kyrkohuset, är asylen för ålderstigna och sjukliga qvinnor, hvilka till ett antal af 22, hafva en fristad härstädes. Då man såg huru nätt och propert de gamla här hade det och dertill förnam af dem sjelfva huru innerligt belåtna de voro och hurn