föreningsrätten till sanning, gjorde sig ånyo socialistiska ider gällande hos arbetarebefolkningarne i sabriksdistrikten. Tvenne läger bildade sig under framstående ledare. På den ena sidan höjde Scheultae-Delitasch (Schultze från Delitzsch) ,sjelfbjelpens fana. Genom sin outtröttliga och lika allvarliga som praktiska verksamhet gjorde sig Schultze snart till folkets älskling, till dess sanne välgörare. Begåfvad med den utmärktaste talang att tala populärt, lyckades det honom att förskaffa inträde åt sitt system bland folket, trots de svåra vilkor, som i detta system föreskrifvas den enskilde. Han blef förstådd då han sade till arbetarne och handtverkarne: ,,Det är otvifvelaktigt, att er existens hotas genom det koncentrerade kapitalets växande makt; detder måste bli annorlunda. Men sätten edert hopp ej till staten. Staten kan ej hjelpa er; den är ej till blott för ett enda stånds iskull, och dessutom sen I ju, att den blott med yttersta möda förmår skydda sig sjelf mot yttre fienders lustar. I måsten hjelpa er sjelfva, eljest ären I förlorade. Men ingen revolution — intet våld! I fån ej uppträda fiendtligt mot kapitalet -— tvärtom, I måsten göra er det till vän: I måsten sjelfve bli kapitalister, och I kunnen detta genom åssociation; I måsten sjelfve bli edra arbetsgifvare, återigen genom association. Men detder är ej lätt. För att kunnainträda i kapitals-associationen och genom den bli kapitalister, måsten I, hur ringa och knapp er arbetslön än må vara, spara, spara och återigen spara; och för att i sproduktiv-associationen kunna vara er egen arbetsgifvare, måsten I icke blott på det grundligaste förstå er arbetsbranche, utan äfven vara obetingadt nyktra, pålitliga, redliga, fredsamma och hängifna. I måsten fortfarande bemöda er att höja er tekniska gfärdighet och er inre duglighet. Detta kostar sjelfbeherrskning. Sjelfhjelpen är framför allt äfven sjelfförbättring. Kunnen I hjelpa er på denna väg, så skolen I ernå stora resultater, och staten skall framdeles icke med bekymmer betrakta er som en börda, utan med stolthet räkna er till sina bäste medborgarel — På detta sätt agiterade Schultze, och om Tyskland nu räknar somkring 2,000 folkbanker med en årlig kapitalomsättning af 300 millioner Thaler preuss., samt vidare omkring 500 konsumtionsföreningar och flera hundra produktivassociationer, samtliga organiserade efter sjelfhjelpens princip, så är detta en framgång, som för Schultze blir till en triumf. Staten kostar denna arbetarerörelse icke ett öre; tvärtom, den förtjenar derpå, ty medlemmarne af dessa associationer erhålla större förmåga att erlägga skatterna, än staten någonsin kunde våga att hoppas. Emellertid kunde ej hela arbetareståndet förmå sig till att följa ,,de tyska föreningarnes sakförares fana. Ått spara är, som bekant, icke enhvars böjelse. Talrika kroppsarbetare med stor familj torde ha rätt då de förklara, att det är dem omöjligt att öfverlägga något af sin lön. Likaledes är det förhållandet, att det Schultzeska systemet mindre lämpar sig för arbetaren i ordets egentligaste bemärkelse, än för den mindre yrkesidkaren. Denne sistnämnde är i tillfälle att använda det sparade kapitalet eller den kredit, som folkbanken lemnar honom, omedelbart i sin affärs intresse; för handtverkaren blir det proportionsvis lätt att blifva deltagare i en produktivförening. Annorlunda förhåller det sig med kroppsarbetaren, fabriksarbetaren 0. s. v. Genom besparingar skall han förbättra sin yttre ställning, betrygga sin och sin familjs framtid, hålla bristen aflägsnad från sitt hem. Men endast i mycket sällsynta fall skäll det lyckas honom att tillkämpa sig en viss sjelfständighet, att sjelf bli principal eller att med sina kamrater upprätta en gemensam affär. Etablerandet af en klädesfabrik, ett ångväfveri etc. erfordrar dock en förmåga, väsentligt olika mot den mekaniska färdigheten hos arbetaren, som i fabriken står vid väfstolen. En förening af sådana arbetare skall med bästa vilja ej vara i stånd till att inrätta och uppehållå en fabriksaffär. Om arbetaren vill profitera af det Schultzeska systemet, så tager han sitt hopsparda kapital och blir yrkesidkare. Men han är då icke längre arbetare; han lemnar sitt stånd och stiger ett trappsteg högre. Sådana fall förekomma mycket ofta, men de innebära ingen lösning at den så kallade arbetarefrågan. Här var det ställe, der det Schultzeska systemets motståndare trodde sig kunna inpassa sin häfstång. De ville en lösning af arbetarefrågan, som de upphöjde till en social fråga. En agitator med stor djerfhet i iderna ställde sig i spetsen för Schultzes motståndare och kommenderade