Från Berlin. (Korrespondens till H.-T:n.) Berlin d. 5 September 1868. Under den förflutna veckan ha vi på nära håll fått se den sociala eller, nog are uttryckt, arbetarefrågan framträda i en af sina besynnerligaste företeelser. Vi ha haft skådespelet af en , allmän tysk arbetarekongress. Ett skådespel, ty — med hvilken energi och med hvilken pathos denna församling än fattade sina beslut, hur hotande och statsfarlig den af densamma representerade saken än ser ut — jag nnderskattar ej resultatet af kongressen om jag påstår, att ingen arbetsgifvare i anledning deraf behöfver göra sig en sömnlös natt. Men också tills vidare endast ett skådespel — ty kongressen har visat med hvilka fruktansvärda vapen det parti, som sammankallade den, ämnar föra striden mot ,,kapitalet, ,,bourgeoisien, och, låtom oss säga det öppet, mot välståndet i allmänhet, i fall en gång fullständig rörelsefrihet skulle medgifvas detsamma. Den berlinska arbetarekongressen är den nyaste phasen af den socialistiska rörelse, hvilken vi sedan omkring 10 år tillbaka haft tillfälle att iakttaga bland de tyska arbetarne. Den sociala frågan hade i Tyskland efter år 1848 sofvit i 10 år. Reaktionen, som under denna tidrymd, isynnerhet i Preussen, bannlyste all andlig rörelse, var ej gynnsam för denna frågas utveckling. Först då år 1858 i Preussen en uppriktigt liberal minister förjagade reaktionen samt isynnerhet gjorde pressens frihet och