Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 oktober 1868, sida 3

Blandade ämnen. ophir. Äro de i Sydafrika upptäckta guldlagren Salomos gamla Ophir eller ej? Denna fråga diskuteras för det närvarande i England. En korrespondent i Advertiser besvarar den på det bestämdaste med ja. Redan portugiserne — så heter det i nämda uppsats — funno vid kusten at Sofala, hvarest de landstego år 1500, tvenne med guld lastade arabiska skepp; de bosatte sig på flera ställen af östra kusten och gjorde — emedan de insågo, att guldfälten i det inre landet måste vara utomordentligt rika — tvenne. gånger försök att eröfra detta område, men måste, sedan de båda gångerna sett sina planer stranda, åtnöja sig med ett handelsfördrag, hvilket emot erläggande af en tribut beviljade dem fri handelsförbindelse. Ännu i dag betala portugiserne till zulus en tribut, hvilken måhända är en qvarlefva deraf. Det är säkert — enligt Livingstone och flera andra — att 16:de århundradet visste mycket mera om CentralAfrika än det 19:de, och utan tvifvel hemsöktes hela trakten emot slutet af det 17:de eller början af det 18:de af stammar från. den aflägsna Södern eller Vestern, hvilka förstörde stora, gamla och civiliserade riken och gjorde sjelfva landet till en ödemark. Redan en gammal engelsk geograf, som beskref handeln i Sofala och sade, att invånarne i Monomotapa sålde bomullsoch sidentyger till inränarne i Sofala ,, emot ovägdt guld, har framstält det påståendet, att Salomos Ophir vore att söka här, och anser detta bekräftas deraf, att i trakten af guldlagren funnits ruiner efter praktfulla byggnader (sannolikt den israelitiske konungens palatser), och att Lopez i sin ;,Resa till Indien berättade, att invånarne i Sofala hade berömt sig för, att israeliterne derstädes hvart tredje år hemtat guld. Men Monomotapa är ingenting annat än det gamla namnet på det område, som sträcker sig mellan Limpopo och Zambesi. Underrättelsen om ruinerna bekräftas af en tysk missionär, som år 1865 besökte nordöstra loppet af Limpopo. Han säger, att ruinerna, hvilka af invånarne anses såsom heliga, härröra från en stor stad, och att bland annat finnas der 2 pyramider, sfinxer, marmorskifvor med hieroglyfer och ruiner efter storartade byggnader, äfvensom en underjordisk gång med salar på båda sidor. — Af allt detta är klart, att guldfälten sedan flera årtusenden tillbaka lemnat afkastning och endast under några få århundraden varit obegagnade och okända; sedan längre tid tillbaka har en och annan lärd framstält detta påstående, och äfven Milton säger i 9:de sången af Det förlorade paradiset: ,Mombaza och Guilos och Melind och Sofala, som man anser för Ophir, ända till riket Congo och den mest aflägsna delen af Angola. Offer för den ,rena läran. Genom en bulla af påfven Sixtus IV, sednare bekräftad af påfven Innocentius VIIL, infördes år 1483 inqvisitionen i Spanien, och Thomas af Torquemada blef utnämnd till storinqvisitor. Han var Dominikanermunkarnes ordensgeneral. Inqvisitionen utdref judarne år 1492, mohrerne i Granada år 1502 och moreskerne år 1609; hvarigenom Spanien beröfvades öfver 4 millioner rika och arbetsamma innevånare. Inqvisitionen lät ifrån år 1484 till 1808 lefvande bränna. 34,658 individer och in effigie 18,049 andra, som aflidit i fängelserna samt först efter döden blifvit dömde, så att straffet drabbade endast deras döda kroppar; och 288,214 skickades i slafveri på galererna eller i fängelserna; alltså 340,921 menniskor uppoffrade allenast i Spanien af inqvisitionen. Af detta antal blefvo under loppet af blott sexton år af Torquemada lefvande brände 10.220, in effigie brände 6,840 och fängslade 97,314. Följaktligen har ensamt Torquemada dömt och sakfällt tillhopa 114,231 individer eller 3 af alla offrens antal. Huru många som offrats af inqvisitionerna i andra delar af Europa, Amerika och Asien; huru många som stupat i religionskrigen, eller under mskilda eller lokala religionstörföljelser, det vet man icke; men deremot känner man genom preternas försäkringar, att alla dessa gräsligheter skett till befordrande af Guds ära och tillfredställelse, hans kyrkas förherrligande och mennikornas salighet. Sjelfve Torquemada, då han låg vå sin dödsbädd, yttrade sig vara viss om att mdfå paradiset såsom belöning för det han skafat kyrkan så många offer. Bernstensindustrien i Memel. Firman Beccer Stantein i Memel har af preussiska regeingen förvärfvat sig uteslutande rätt att fiska bernten i Curisches Haff emot en bestämd afgift och örpligtelse att hålla passagen från Königsberg till Memel i segelbart tillstånd. Der äro nu i närheen af Schwarzort (på den smala landtungan Cuische Nehrung) 9 ångoch 3 handuppmuddringsnaskiner under 6 af årets månader dag och natt ysselsatta med att fiska eller uppgräfva bernsten. )er äro byggda hus för 600 arbetare och dessutom pprättade stora maskinverkstäder, upplagsrum, nagasin, timmerplatser 0. s. v. Förra året fiskaes der 73,000 cå. bernsten till ett värde af 180,000 äler.