Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 oktober 1868, sida 2

Men ingendera ryttaren vände ens hufvudet efter villebrädet. Med sina ponchos svepta omkring sig, tyglarne fast i handen, och med blickarne bespejande marken för att undvika de många små gropar, som den gräfsvinslike viscacho urholkat i jorden, flögo de framåt utan att vexia ett ord, till dess att några matta ljusstrålar plötsligt framlyste på långt afstånd. Båda hade samtidigt varseblifvit de lysande punkterna, — båda hejdade samtidigt sina hästar, och i det indianen pekade bort emot dem med sin långa lans, sade han på bruten spanska: — Der, Don Diego — der ligger Cruzalta. — Ni kan inte mer förfela vägen dit, — men båll er litet mer åt venster, så träffar ni hjulspåren efter den sednaste Mendoza-karavanen, och de leda rakt dit fram. — Och du tänker nu vända om, Osantos? — Ännu inte, log indianen. — Först tänker jag sjelf se mig om der borta, — men vi böra ej träffas tillsammans der. — Akta dig. Så vidt jag vet ligger argentinsk militär förlagd der, varnade hans följeslagare. — Än sedan, hväste indianen, hvarvid hans ögon glödde. — De måste vara raska i sadlarne, om de nattetid vilja följa pampasstrutsen, — och inom håll för mina bolas våga de sig ej. — Men de ha gevär. — Jag skrattar åt deras gevär, återtog indianen. — I mörkret, om jag endast ser gestalten, träffar jag punkten med mina bolas, — gevären skjuta förbi på ljusa dagen. Frukta ej för mig, sennor, — i