i Sydamerikanska ökenbilder. Af Fr. Gerstäcker. (Öfversättning af Sigfrid Nyberg.) I. Öfver den ofantliga steppen brusade stormen. De vilda djuren tryckte sig skygga ned i det höga gräset, som liknade en svallande sjö; hjordarne vände bakdelen emot vinden, sänkte sina bufvuden och tillslöto ögonen mot de piskande regndropparne. Endast strutsen hukade sig ned på marken emot vinddraget, sträckte fram sin långa hals, dolde hufvudet under någon tufva och lät blåsten spela öfver sina glatta fjädrar. Himlen var svart, bländande ljungeldar genomfårade ofta de dunkla molnlagren, och tid efter annan nedforsade en regnskur, som fyllde otaliga små sjöar ända till randen. Öfver steppen jagade med stormen tvenne ryttare på skummande, flåsande hästar, — äfventyrliga gestalter, hvilka förträffligt passade till det vilda sceneriet omkring dem. Den ene af dem var en indian, den andre en hvit, — en gaucho, härstammande från hvita föräldrar, — men båda hade vuxit upp på stepperna, båda hade från ungdomen sett sig omgifna af de vidsträckta, grönskande. gräsöknarne och hade jagat. det skygga Fillebrädet med