20 —1 — ningen och presterliga befordringslagarne; si sammanhang med denna revision beslöts satt hemställa om utarbetande af lagbestämmelser, hvarigenom vid val af själasörjare sstörre bestämningsrätt tillerkändes församslingen, samt att i afvaktan härpå borde siakttagas, vid tillsättandet af konsistoriella pastorat, att lärdomsoch tjensteårsmeritor endast skulle få inverka på tillsättande af första förslagsrummet, men personens Tämplighet och skicklighet för den ifrågauvarande befattningen vid tillsättandet af de öfriga; att K. M:t ville låta tillse, huruvida icke några af borgerliga förrättningar, som såligga presterskapet, kunna upphöra; att skarpskytteöfningar ej måtte anstälJas å Sönoch helgdagar å tid då allmän gudstjenst hålles samt att, om kårerna då äro samlade, gudstjenst af dem jemväl bör förrättas ; om antagandet af vissa delar af det nya handboksförslaget med vissa deri af f. d. presteståndet och kyrkomötet tillstyrkta förändringar; att i fråga om presteden, ett nytt, kortare formulär bör utarbetas, att orden ,,så sannt mig Gud hjelpe till lif och själ måtte utbytas mot en bön om hjelp och nåd att löftet kunna uppfylla, och att prestoden, en gång aflagd vid tillträde till eller ombyte af tjenst, ej behöfver upprepas; att beträffande ungdomens konfirmation och första nattvardsgång, med antagande af 4:de kapitlet i förslaget till kyrkohandbok, det måtte åläggas den prest, som beredt barnen, att, innan konfirmationen sker, uttryckligen förklara att densamma är en fullkomligt fri handling och att intet tvång härutinnan förefinnes; att en bön för hednaverldens omvändande måtte intagas bland bönerna vid vanlig gudstjenst, och att några nitälskande, kyrkligt sinnade män måtte af K. M:t erhålla uppdrag att föreslå åtgärder för evangelii spridande, från svenska kyrkans sida, bland icke kristna folk. De vigtigaste bland de förslag, som blifvit förkastade af mötet, äro: förslaget om inskränkning af katekesutanläsningen; förslaget om en kortfattad öfversigt af de i lutherska kyrkans bekännelseskrifter förekommande lärosatser, samt förslaget om ett sådant affattande af presteden, att deri uttryckligt betonades, att den hel. skrift utgör den enda, verkliga trosnormen och att symboliska böckerna till densamma intaga en underordnad ställning. Aftonbladet slutar denna redogörelse med: följande erkännande: ,Vi kunna icke sluta denna korta öfversigt, utan! att äfven för vår del gifva ett uttryck åt den aktning och vördnad, som kyrkomötets äldrige ordförande framkallat hos alla dem, som med 02 märksamhet följt mötets förhandlingar. Opartisk, vänlig möt alla, tålig och outtröttlig, har han högst väsentligt bidragit att gifva mötet den karakter af fridsamhet och vänlighet, som utmärkt detsamma, trots de stridiga meningarne. Måtte den gamle vördnadsvärde vetenskapsmannen, pres ten och hedersmannen sjelf röna den inre tillfredsställelsen öfver ett väl fulländadt värflÄfven Dagl. Alleh. redogör för kyrkomötets resultater och inleder denna redogörelse medelst följande allmänna bedömande af mötet: j ,Denna nya institution betraktades, innan den fått träda i verksamhet, af mången, kanske af de flesta, såsom dödfödd, såsom en tvungen eftergift åt presteståndet, hvars bifall till representationsreformen man dermed sett sig nödsakad att köpa, men hvilken eftergift man hoppades, att den na institutionen snart skulle. gifva berättigade anledningar att med första möjliga återtaga. i Man väntade sig nemligen att inom denna församling finna eliten af den presterliga konservatismen, mot hvars eniga non possumus de verldsliga ledamöternas alla bemödanden att föra samhällsutvecklingen framåt skulle stranda, och sedan valen till mötet försiggått, stegrades denna farhåga ännu mer vid anblicken af det starka pietitiska element, som inkommit bland lekmännen och som man trodde skola göra gemensam sak med de presterliga ledamöterna. Dessa farhågor hafva dock lyckligtvis visat sig ogrundade. Kyrkemötets öfverläggningar, som förts med en parlamentarisk talent, med en grundlighet i sak och elegans i form, med en hofsamhet och aktning för motsatta öfvertygelser, som gifvit mötet hedersrummet bland alla ;våra rådpläi gande församlingar, hafva tillika ådagalagt, att sde presterliga ledamöterna ingalunda varit oblansaadt konservative och att äfven de konserrativaste bland dem i mänga fall haft nog klokhet att icke ställa sig i för skarp opposition mot tidsandans berättgade fordringar, samt vidare att det pietitiska elementet i flera afseenden varit allt annat än konservativt. Dessa öfverläggningar ha visat en kamp mellan ärliga öfvertygelser, hvarur i de flesta fall den bästa gått af med segern. Under I dessa öfverläggningar hafva, för attlåna ett yttrande vid kyrkomötets öppnande, ,,andarne fått tillYI pp fälle att tukta hvarandra, men ock att lära sig akta hvarandra. De motsatta äsigternas representanter hafva dervid fått tillfälle att betrakta hvarandra på nära håll och derigenom förvissa sig om, att konservatismen icke vore så konservativ, pietismen icke så trängbröstad, rationalismen icke så kyrkostormande och lekmännen i allmänhet inga sådana verldenes barn, som man på afstånd föreställt sig. De stridande kämparne hafva fått lära sig inse, att under de olika rustningarne klappade dock bjertat varmt för ett och samma, om ock på olika vägar sökta mål, som sammanfaller i med det menskliga lifvets högsta intressen. Den nya institutionen har således visat sig vaj rå, icke dödfödd, utan tvertom begåfvad med mycken och sund lifskraft, som lofver en lång framtid, lofvar ätt med varsamhet afskilja det gamla och förbrukade och att med beredvillighet upptaga det nya och tillika goda, som tidens rastlösa utvecklingsarbete erbjuder. Denna institution, som med ett ord lofvär att blifva ett välsignelsebringande verktyg för andligt arbete, har härmed, åsom en organisk del af det nya samhällsskicket, äfven gifvit det hela en sådan stadga, att mån nu är fullt berättigad att anse detta samhällsskick så