A Å1110L) VILA UVIIHOn UIT DIAnUIUINL) 91— berg och möjligen Sohlman väntas. Skjutningen börjas redan kl. half 7 f. m. — — W——— Katekes-utanläsningen. (Ur Norrlandsposten.) Uti ett utlåtande angående förslag till ny katekes hade biskop Agardh yttrat sig mot katekes-utanläsningen på ett sätt, som, ofta åberopadt och upprepadt, ej kan för ofta återkallas i minnet, så länge ofoget ännu qvarstår och som just nu är ett ord i sinom tid, då vår tids prelater på kyrkomötet ådagalagt sin fyndighet i denna fråga. Biskop Agardh erinrade om att Luthers katekes var 300 år gammal. Luther sjelf skref derom: ,Jag önskar icke, att mina böcker skola användas längre än detta århundradet. Gud skall framdeles sända sina arbetare, som han alla tider har gjort. Han förklarade äfven sin lilla katekes endast för en nödhjelpsbok. Det beklagansvärda tillstånd; hvari han under sina visitationer såg folket vara, tvingade honom, såsom han sjelf säger, att utgifva denna katekes. Folket, ja, till en del sockenpresterna, hade så ringa begrepp om kristendomen, att Luther blygdes att omtala det. Hvad skolen I svara Christus en gång, I biskopar, som af Gud fått edert heliga kall? I ären skulden till detta elände! utbrister han. Detta folk, för hvilket Luther skref, stod ännu på gränsen af medeltiden och var vandt vid katolska traditioner och att tro på allt hvad presterne sade. Det utgjordes af lifegna, som derigenom voro högst råa och okunniga, utan känsla för något högre, utan tanke på något tillkommande samt hade aldrig sett någon bibel. För ett sådant folk kunde man säga, att kristendomen inhemtades af katekesen. Då de icke kunde läsa i bok, nödgades Luther föreskrifva sockenpresterne att de skulle så länge uppläsa katekesen med samma ord, att lärjungarne kunde fatta stycket i minnet. Deraf uppkom utanläsningen. Men huru vidt skilja sig icke nutidens förhållanden från dessa! I sammanhang med sitt utlåtande om det nya katekesförslaget yttrar sig biskop A. rörande sjelfva utanläsningen sålunda: Komiten har det oaktadt sjelf förklarat, att den nya läroboken är skrifven i ändamål, att den skulle läsas utantill, att den således borde vara ställd i frågor och svar, samt, säger hon, för att ej belasta minnet för mycket, hade hon bemödat sig att både förkorta och minska frågorna och svaren. Jag känner icke, att i någon annan kunskapsgren man numera begagnar läroböcker i frågor och svar samt låter dem läsas utantill. Hvad kan vara grunden till, att man ensamt i kristendomskunskapen begagnar utanläsningen? Förgäfves har jag begärt ett svar på denna fråga 1). Jag har redan nämnt, att orsaken, hvarföre Luther rådde att hans mindre katekes skulle läras utantill, var att folket icke kunde läsa, och att man således måste uppläsa den för lärjungarne. Då sjelfva presterne voro högst okunnige, tilltrodde han icke dessa att framställa lärorna med sina egna ord, äfvensom han ansåg, att då dervid begagnades alltid samma ord, skulle begreppet fastna bättre jemte orden. Förhållandet är annorlunda nu för tiden, när lärjungarne sjelfve kunna läsa och under läsningen begrunda lärostyckena, i denna liksom i andra kunskapsgrenar. Verkningen af utanläsningen på lärjungarnes sinne är i min tanke högst förderflig. För det första är den en plåga för lärjungen, som derigenom får motvilja för kristendomen redan ifrån början, såsom sin svåraste lexa. För det andra profaneras och ohelgas kristendomen genom det tanklösa upprepandet. För det tredje tränga kristendomens höga läror derigenom hvarken till hjertat eller förståndet. För att kunna oförhindradt upprepa stycket från början till slut, nödgas lärjungarne fästa sig framförallt vid orden, vid ljudet. Så snart de glömt ett ord i ett stycke, stanna de tvärt af. För att gifva vissa hvilopunkter i utanläsningen är komitens lärobok, liksom våra föregående katekeser, ställd i frågor och svar ?). Man använder visserligen äfven frågor vid undervisningen i andra ämnen. Men de användas der på helt annat sätt än som sker vid kristendoms-undervisningen. Sedan lärjungen genomläst ett lärostycke för sig sjelf, förhöres han nemliger af läraren i ändamål att lära känna, huruvida lärjungen rätt uppfattat det lästa. Läraren gör all. deles fria frågor, och lärjungen svarar fritt med egna ord och efter som han fattat det lästa, Detts är ett förträffligt lärosätt, bekant under namn a det sokratiska. Ty läraren kan dervid rätta, ut vidga och vidare förklara det lästa. Minnet tager visserligen i anspråk hos lärjungen, men det äl begrepps-minnet, icke ord-minnet. Det är ej sådane begreppsfrågor och svar, som användas vid svenska ungdomens kristendoms undervisning. Både frågor och svar äro öfver lästa såsom rollerne vid ett skådespel. Lärarer har sin roll att framsäga, lärjungen sin; men föj säkerhet skull behåller läraren boken för att tjen: till sufflör både för sig och lärjungen. När et ord i det inlärda stycket blifvit af lärjunger glömdt, så tiger han tvärt, och det ända intil dess läraren tillhviskar detta ord, då åter ord strömmen kommer i gång, uti hvilken detta or utgjorde liksom en fördämning. En del lärar göra sig icke ens besväret att sufflera det glömd: ordet, utan skickar lärjungen helt enkelt tillbaka att läsa om igen hela stycket för det han glöm ett ord. Det är otvifvelaktigt, att ett sådant lärosätt ick blott binder begreppet vid ord; utan borttager äf ven den vördnad, hvarmed kristendoms-lärorn borde uppfattas. Hvar och en känner svårigheten för lärjunge att lära utantill den så kallade långkatekesen, oci man erkänner således allmänt nödvändigheten at 1) Enda skälet jag kan dertill finna är, att de är beqvämare för undervisaren, som derigenor kommer lättast ifrån saken. 2) Egentligen äro frågorne till endast för at lärjungen må veta, huru han skall börja sitt ord flode. Derföre är läraren tvungen att äfven nog