Sjelfviskhetens osser.) Svenskt original af Spectator. SEDNARE DELEN. Då Lindenstråle kom ut i det fria, greps han af dyster förfäran. Han bar det förfärliga medvetandet att ha begått ett lönnmord — detta medvetande, som var egnadt att förgifta hela lifvets glädje — i djupet af sin själ, och fastän det syntes, som om ingen bevittnat nidingsdådet, som om ingen hyste ens den ringaste misstanka mot honom, förekom det honom ändå, som om hvarje ögonblick okända, oväntade vittnen skulle kunna resa sig upp mot honom. Det var, som om han, hvilken straxt efter mordets begående utvecklat den största sjelfbeherrskning och gjort allt, för att komma vägvisaren och sedan sitt ressällskap att tro, det han var förtviflad öfver den sorgliga tilldragelsen, som inträffat, omsider gripits af en dyster fasa, en bäfvan för upptäckt, som nästan gränsade till sinnesförvirring. Han såg sig omkring — det förekom honom, som om alpernas väldiga gestalter voro fruktansvärda vittnen, hvilka skulle kunna höja sin tordönsstämma och anklaga honom. När samtidigt en lavin rasade utför Schreckhorns sida, for han förskräckt tillsammans — det var ju, som om alpen börjat tala, som om den fått lif, för att anklaga mördaren. Han darrade i alla sina lemmar, han bäfvade, som öppnade redan fängelsets portar sig för honom. Men i alla de sinnesrörelser, hvilka härunder afspeglade sig i hans ga man blott sorg och förtviflan öfver den til e, som beröfvat honom hans unga hustyu:9 Se HT? Njö, ER J DIE