Sjelsviskhetens offer.) Svenskt original af Spectator. SEDNARE DELEN. Alma, hvars själ hade rest sig från den djupa nedslagenhet, hvari hon varit försänkt vid afresan från Paris och äfven under vistandet i Lausanne, med fjederns spänstighet under naturens och vänskapens välgörande inflytelser, var helt lifvad vid tanken på denna utflykt. Den lilla karavanen begaf sig, efter att ha besett Staubbachs sköna vattenfall, uppför berget, damerna till häst, men de festa af herrarne till fots. Vägen gick i zick-zack ständigt uppför — i början genom rika ängar och betesmarker. Det blef allt brantare och brantare, och snart befunno de resande sig två tusen fot öfver Lauterbrunnsdalen. 4 Lorden vandrade tätt efter sin ridande fästmö, och kammarherren höll sig nära Alma, liksom vore han orolig öfver vägens smalhet och det bråddjup, som gick längs densamma. , För Guds skull var försigtig, Alma! ropade han gång efter annan, och Ebba måste inom sig medgifvå, att Lindenstråle, som aldrig behagat henne, var öm om sin hustru. Och detsamma tänkte de af de engelska deltagarne i bergvandringen, som hört honom i de allvarligaste och bevekligaste ordalag ålägga den förare, som det närmast ålåg att vara Alma till tjenst, att noga se till hennes häst och henne sjelf, så att ej någon olycka inträffade, ,,ty, tilllade han, ,,hon är ofta så upptagen af det sköna, hon ser, att hon glömmer den farliga närheten af ett bråddjup. Man passerade den skönt belägna lilla byn . ) Se H.-T. N:o 231.