Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 oktober 1868, sida 2

— annåslå om, att, vid tillsättande at patroa nella presttjenster, rösträtt måtte åt förig samlingen beredas, såvidt sådant utan m kränkning af enskild rätt låter sig göra, id samt att, vid tillsättandet af de konsiston, riella och regala, hvad nu finnes stadgadt tt rörande rösträttighet måtte ändras till n, öfverensstämmelse med de grunder och ;s I bestämningar för utöfvande af denna rättttighet, som finnas angifna i kongl. förn ordningen af 1862 om kyrkostämma. Hr 0. B. Olsson ville uppträda mot utskottets ot uppfattning. Den som t. ex. har ett större hemr, man skulle just derföre ha ett mera kristligt sinne J, än den som har ett mindre? Nej! Talaren framdrog exempel från Göteborg. Månne den der utsträckta kyrkliga valrätten visat misslyckade re1, I sultater? Svaret vore bland annat: Thomander och a Wieselgren. Talaren visste en församling i Skåne, -Jbestående af 40 mantal, der en person finnes, hvilken kan vid prestval öfverrösta 100 andra. Sådant vore förhållandet på många andra ställen 8 i samma provins. Att detta vore högst orättvist, ;! kunde väl ingen neka. Finge man fästa sig vid 1 I utskottets uppfattning, skulle rikedomen vara den bästa garanti vid prestval. Så länge våra lagar: inrymma åt penningen företräde äfven i den höga soch vigtiga angelägenheten att välja själasörjare, e så länge kan ej svenska folket älska dessa lagar! Biskop Flensburg kunde ej anse denna fråga vara någon kyrkligt vital fråga. Det skulle tyckas som om då valrätten blefve utsträckt och förssamlingen derigenom skulle få den själasörjare, den hade förtroende till, detta skulle vara en fördel. Visserligen, men denna fördel vore försam. lingens enskilda; och kyrkomölet borde ej se frågan från den enskilda fördelens synpunkt, utan från kyrkans. Om man nu finge en lag, sådan Som tföreglagits i motionerna, huru skulle det då gå? Församlingarne valde de prestmän, de helst ville ha, men då kunde hända att många andra restmän, som af ett eller annat skäl ej fått biall eller förtroende, skulle återstå; dessa sednare måste stiftsstyrelsen dock amvända, ej blott till medhjelpare i predikokallet, utan äfven till sjelfständiga pastorer. Det finnes församlingar, der laster och brott råda, samt sådana som utmärka sig för det trögaste andliga lif. Hvilken lärare skulle väl sådana församlingar välja? Jo, den som de vore förvissade om snart skulle talla i samma syndasömn som de sjelfva. Den närvarande tiden utmärker sig för en stark religiös rörelse, men denna rörelse, huru varm och liflig den än kan vara, har dock ej alltid visat sig vara en fullkomlig vän till kyrkan, utan ofta varit i fara att sväfra ut i sektväsende. Äfven detta kunde medföra vådor om valrätten vid presters tillsättande utsträcktes. Grunden för den lika rösträtten skulle väl vara personlighetsprincipen; derföre föreföll det tal. besynnerligt att densamma såväl af motionärer som reservanter ej fullt betonats, utan sammanblandats med förmögenhetsprincipen. Så hade de t. ex. från valrätt uteslutit fattighjon samt icke mantalsskrifna; men äfven dessa vore menniskor med andliga behof. — Hvarje förändring i denna fråga vore att gripa djupt in i våra kyrkliga förhällanden. — Tal. visste väl, att hans mening i denna fråga stode i strid mot allmänna opinionens stämning — men han kunde dock ej annat än yrka bifall till utskottets afstyrkande äsigt. Ötverstelöjtnant v. Geijer ville instämma med hvad hr O. B. Olsson yttrat i fråga om lika rosträtt vid prestval, sålunda, att hvarje ä kyrkostämma röstberättigad person skulle hafva en röst vid prestval. Rådman Torpadie trodde, att som jotron förgäfves skakar Zions murar samt ,,det gamla vinträdet ännu står friskt och de torra grenar, som ligga på marken, äro få, vore det ej fara om församlingarne finge större rätt att tillsätta sina själasörjare. Den förste man, som bar tal:s namn, hade varit bland dem, hvilka för 275 år sedan I (på Upsala möte) kännt sitt hjerta klappa vid Nicolaus Bothniensis utrop (,,Nu är Sverge blifJT vit en man, och alla hafva vi en Gud!.), och lika högt som denne sin stamfader hade tal. den största kärlek för svenska kyrkan, men just denna kärlek vore orsaken till att han önskade större frihet för densamma. Tal. påminde om, att de som fyllde templen väl ej alla voro millionärer. Röstade mot utskottet. Handl. Olsson bad att få upplysa, att hvad som legat till grund för hans motion om utvidgning i srösträtt för prestval vore den rösträtt, som är rådande vid Göteborgs Domkyrkoförsamling, och hvars tillämpning der han aldrig hört hade medfört några vådor. Hr Kolmodin uppträdde mot biskop Flensburgs påstående, att den diskuterade rågan ej vore en kyrkligt vital fråga. Men vital måste den vara då folket är öfvertygadt om dess nödvändighet: under de sednaste 15 åren har den vid hvarje riksdag förekommit och rönt lifligt deltagande, och landets representanters uppträdande vore väl uttrycket för landets mening. Ett betydelsefullt tecken till att vederbörande inse nödvändigheten af en förändring i rösträtten vid prestval vore det kongl. cirkulär, som uppmanar domkapitlen att vid tillsättande af kyrkoherdar låta äfven andra faktorer än lärda meriter och tjenstårsberäkning bestämma dervidlag. Domkapitlen hade ej alltid uteslutande tillsatt församlingslärare: under reformationens första tider hade församlingarne, initiativet bärtill. — En förändring, en skyndsam förändring i närvarande förhållande vid prestval vore af nöden. D:r Sandberg uppläste ett mycket långt och mycket litet åhördt anförande, hvars qvintessens tycktes utgöras af följande påstående: ,,Den, som betalar 30 å 40 gånger mer till prestens underhåll än hvad andra betala, bör vid prestens val hafva mer att säga än de sednareBiskop Björck trodde, att om personlighetsprincipen i närvarande tid blefve den gällande vid församlingarnes val till själasörjare, detta ej skulle lända församlingarne till fördel. Men i mån af det kyrkliga medvetandets och intressets vaknande, bör församlingens rätt vid prestyr utvidgas. Professor Warholm instämde i hvad! biskop Flensburg yttrat. — Det Åanes ett liberalt parti inom det religiösa lifvet, som vill rifva ner kyrkan, för att bygga upp en annan, men det vore det sorgliga med detta parti, att det räckte handen åt ett annat parti, som ville ritva ner kyrkan, utan att sedan bygga upp densamma. — Talaren trodde ej, att personlighetsprincipen skulle få anklang hos folket, ty vår svenska allmoge är aristokratisk. Hrr Waldenström och A. W. Björek uppträdde på ett talangfullt sätt för församlingarnes rätt att sjelfva välja sina själasörjare. Likaså biskop Genberg, prof. Cornelius och general Björnstjerna. Biskog Bring och d:r Falk talade emot den lika rösträtten. Rådman Torpadie förklarade, att det af prof. Warholm anmärkta liberala (pietistiska ?) artiet ej ville nedrifva kyrkan, blott ,repareraHen, och tal. upptog derefter en qvarts timmas tid med en lika bombastisk som onödig panegyrik öfver svenska kyrkan, hvilken tal. tilldelade alla möjliga epiteter, hemtade ur guldsmedsterminologien. Mötets beslut i frågan blef förkastandet af utskottets förslag och antagandet af ett af biskop Genberg, att mötet, som ansåge församlingarne böra beredas större inflytande på prestvalen än nu är förhållandet, skulle ingå med begäran, att K. M:t ville låta företaga undersökning härvidlag samt låta utarbeta och framlägga förslag till ändring i ofvanstående syftning af nu gällande vallag. Till detta mötets beslut fogades ett amendement af prof. Malmström, af innehåll, att under tiden, innan ofvanstående förslag af K. M:t framlägges, vid af konsistorierna uppsatta förslag till kyrkoherdebefattningar s. k. lärdomsmeriter blott må få gälla för första förslagsrummet, men för andra och tredje må tagas hänsyn endast till presterlig verksamhet. Vid plenums slut förklarade ordföranden, att man med säkerhet kunde vänta mötets afslutande nästa Onsdag. S. UTRIKES. TYSKLAND. Det har under de sednaste veckorna varit åtskilliga rätt märkliga underrättel Ju Lr — — — — — — MMMM — —— — — — — Ss-O O— AAA Fn