Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 oktober 1868, sida 2

TU.... 78: UD EULtudt DJOLTCK BJVIL sig fördelaktigt känd som tillfällighetsskämtare på de gemensamma fester dem de 8. k. orektoristerne höllo i sin egen lokal, en gång i veckan, och der belönades han redan bland kamrater med den varma vänskap, som mellan ynglingar kan uppkomma. Om han icke alltid älskade att deltaga i deras nöjen, som mest bestodo af utförandet af mindre pjeser, och hvaråt hans håg kanske minst låg, så undandrog han icke sin penna, tör att skrifva än en prolog, än ett tal, och alla voro lyckade, efter de anspråk, som då egdes. Sedan han blifvit student i Maj 1858, började hans håg att skärpas för diktkonsten, och rhan kunde, vid sin lampa, då andra redan h slumrade, sitta och meditera, utan att åsskrifva en enda rad, men det var denna Hmn : tankegång, som förde honom upp inför den ; vittra areopagen år 1860, för att der emottaga priset för sina , Naturbilder. Han r var på denna sin resa till Stockholm, i December sagde år, åtföljd af en samling vänner, som med honom ville deltaga i -Ihans utmärkelse, och bland kamraterna funnos sångare nog att bilda en ypperlig qvartett. Vid Märsta glunkades redan om att enkedrottning Desideria var död, och vid Rotebro fick man full visshet. I förtreten, eller hvad man nu vill kalla det, öfver att svenska akademiens fest blifvit uppskjuten, sjöngo vi för vännen och vännen för oss sina sånger, och vi fingo en aning om att belöningen, som vinkade, icke var gifven åt en oförtjent. Rotebro har väl sällan hört så mycken poesi! Först följande året reste han in, äfven då åtföljd af vänner, och emottog den 20 Mars sin guldpenning, ett s. k. hedersaccessit, af akad. kansler prof. Böttiger. Man var då öfverens om, satt det icke kunde eller borde vara sista gången, som han kröntes af det vittra 18mannarådet, och, man är ju sanguinisk, det kunde ju hända att han sjelf en dag finge plats bland ,,det skönas prisdomare! Men hvad vi tänka är ett, hvad Han vill är ett annat! — Redan samma år, 1861, lät han sin unga lyras toner klinga för sden svenska allmänheten, då han uppträdde I (såsom ledamot i det unga vittra sällskap, ssom kort förut stiftats) med åtskilliga värsdefulla qväden, i kalendern ,,Isblomman. Dessa äro: ,Friheten; Poetiska utgjuselser öfver en träpalll, (ett barndomsminne); , Göken och skalden; ,Linsca; Lärkan på heden; ,,På böljan; ,,Stormen; ,Höstbäckens visa och ,, Höstsång. Under mellantiden från 1861 — 63, då ,, Nio Signaturer utkommo, skref han mycket, som dels sedan är mundtligen föredraget, dels tryckt i förenämnda poetiska kalender. Dit har han blott lemnat två bidrag, men icke de minst poetiska, nemligen ,, Ett minne samt ,,En målning. 1865 kom åter ett arbete ut af det flitiga litterära sällskapet med 2 signaturer mindre, eller Sju Signaturer, och hans mycket lästa och mycket olika bedömda ,,En gammal historia förefinnes der. I Christian Richards skandinaviska arbete Vintergrönt stå hans ,,Påsktankar, såsom lätta bilder af en liflig fantasi, der han målar ,,Påskmorgonen; I kyrkan och ,,På promenaden Dessutom har han lemnat bidrag till flera julkalendrar af mer eller mindre allvarsamt innehåll. På nationssalen stod han alltid rustad med någon vacker sång till en nyss anländ eller bortgående kamrat, och talarstolen på Knuts-festen egde i honom en god stödjepelare; med jubel helsades han då han beträdt den, och kom han icke sjelfmant, så tvingades han dit upp. Det var skalden Björck! Kamrat var han, utan like, varm för hvarje ny god ide, hjelpsam till öfverdrift och orubblig i sina föresatser, och kände han sig någon gång ha haft orätt, var han den förste att erkänna det. Öppenhjertig mot alla, lät han hvarje liktänkande gå sig så nära på lifvet, som han kunde, heldst om det rörde den sfer hvari han heldst vistades, och en liten dispyt var ofta uppslaget till en ny tankegång i diktens verld. Med få ord: han vandrade här som ett mönster för sina kamrater, hos hvilket man ickel älskade något visst, utan allt. Som del flesta skalder, negligerade han måhända alltför mycket det yttre; den ,, moderna rocken var för honom af intet värde, och om armbågen satt ut på nattrocken, var detta honom likgiltigt — det var arbetets prägel, och det är ju arbetet, icke drägten, som gör mannen. Som predikant och religionslärare känna vi honom mindre, men det höga som han tänkte gick af hjertat, det veta vi, och hans själ var upphöjd öfver dogmatiska hårklyfverier. Hvad han lärt hos oss, det lärde han ock hos Er, der han verkade: ,,Sann tro på Gud och på hans ord, och kraft att göra godt. Och frid i himmel och på jord, är kristnas kall och lott. Så ung och så begåfvad, och redan skördas af mejarens hand! Det var ett hårdt slag för alla, som kände honom och i honom lärt värdera, vare sig sonen, lärjungen, vännen, kamraten, läraren eller skalden, och det dröjer länge, innan det budskapet om dödens skörd glömmes af dem som kände honom, men minnet af honom blifver, ty det var ett skönt minne, och när klockorna ringa och den unge bortgångne föres till grafven, faller visst mången tår, sedd eller osedd gör detsamma — det är kärleken och saknaden som gråter. Han sjöng sjelf en gång hvad han tagit till valspråk under lifvet: ,Var fri, o yngling, men var vis, Stå som en man och lär dig strida. Hvad mer, om tadel eller pris Af hopen hviskas vid din sida? Hvad mer, om här din plats du får Bland lifvets höjder eller dalar? Blott du kan torka likars tår, Blott nödens offer du hugsvalar. Och hvile ban nu i frid! Anden sjunger högre sånger i högre sferer. ——b — Kyrkomötet. (Bref till Handelstidningen). Stockholm d. 1 Okt. Vid aftonplenum i går företogs först mL AT Ah S— Jmm rar —? -——2-Cz-— —— — Lr MÖT Ae gp AD