Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 oktober 1868, sida 3

Kalmasken. (Ur Dalpilen.) Naturfilosofiskt. 1. Jorden. För jord och graf och himlens rike, se, menniska, i mig din like! — Uppå mitt klot jag krälar kring; det är min verld. Vet ingenting om andra klot i kålgårn finnas. Hur jag kom hit, kan jag ej minnas, och när jag dör, om allt är slut, det kan jag icke räkna ut. Jag ser blott huru andra kräla omkring mig här, for maten träla på samma sätt, och deras mål, som mitt, är endast äta — kål. 2. Grafven. Så sagdt. Och nu är masken död: i puppa läggs, så bruket bjöd. Dödgräfvarn ) kommer, kan man tänka, att kistan ned i mullen sänka. Som prest torndyfveln står bredvid att läsa öfver stoftet frid. , Farväl, högtsalige bland vänner, så lyder talet, som man känner, ty ofta man det hört förusNa broder, är din vandring slut; men många voro dina dygder, det gör stor sorg i våra bygder. Sist börjar klockarns, syrsans, sång: då, hvilket under! på en gång den döde upp ur puppan svingar, som fjäril, på de lätta vingar. 3. Himmelen. Hvad fröjd, hvad lek i solens ljus: hur stort är dock Allladers hus! och jag, fåkunniga, som trodde att bladet, der jag tordom bodde, var hela verlden! Nu från blad till blad jag sväfvar fri och glad kring Herrans sköna gårdar alla. För mig nu rummets stängsel falla; förvandladt, ja förklaradt är mitt lif. Hvem kunde tro det der bland kålen, der jag fordom krälat? Nu blygs jag för hur der jag trälat — och minns ej mera, förrn jag dog, än soln, som der ock till mig log. w. —m. ) Necrophorus — hörande till skalbaggarne.