UTRIKES. SPANIEN. Drottning Isabella har icke på några vilkor — såsom ett af gårdagens telegram. mer meddelar — velat begifva sig till hufvudstaden, trots bröderna Conchas förnyade uppmaningar dertill, utan har föredragit att afskeda Conchas kabinett, som för resten endast bestod af Concha d. ymarkis af Havana, och marinministern, samt uppdragit bildandet af ett nytt kabinett åt Peguela. Att i denna stund utföra ett sådant uppdrag, torde emellertid icke hafva sig så lätt. Hela drottningens familj befinner sig hos henne, äfven, hennes bihang, — som hennes gemål kallas. För honom sägas depescherna om upprorets tillväxt vara utan det ringaste intresse; Francisco di Paula rökar i god ro sin cigarr och roar sig med fiske, yttrar en korrespondent. Drottningen tager saken icke så lugnt. I sin nöd vänder hon sig till alla möjliga personer i och omkring San Sebastian för inhemtande af deras råd. Då hon begärde ett sådant af en högtstående person, tillrådde han henne att nedlägga kronan till förmån för sin son, prinsen af Asturien, hvartill hon svarade: Nej, under inga vilkor! Jag vill icke, om jag blir besegrad, att något af mina barn skall regera öfver ett så föraktligt land! Intet af telegrammen har haft ett ord att nämna om Espartero, och detta torde vara betecknande nog för hans ställning till revolutionen, helst då man erfar, att upprorets fana blifvit höjd äfven i Logrono, der Espartero sedan flera år varit bosatt. Espartero är känd för sin stora försigtighet; han vill icke skjuta bort sitt krut i onödan, men helt visst skall han ansluta sig till insurrektionen, sedan der visat tecken till att vinna framgång. Ty icke lärer han nu, som en gång förut, vilja räcka drottningen sin hand till räddning, då hon nu står vid afgrundens rand. General Concha, som bestämdt räknat på trupperna i hufrudstaden, skickade genast, då han trodde sig vara viss om ställningen der, markisen af Salamanca till San Sebastian för att förmå drottningen att återvända dit; men redan då föredrog hon att qvarstanna vid franska gränsen. Man förmodar, att denna omständighet kommit Espartero att bestämma sig; ty intilldess hade han varit en lugn åskådare af händelserna. Esparteros aktiva deltagande i revolutionen skulle utan tvifvel blifva af stort inflytande, enär han åtnjuter stor popularitet i hela landet, och man tillskrifver honom, att icke bourbonska dynastien blef störtad redan år 1854. I Madrid råder — trots belägringstillståndet — mycken frihet. Revolutionskomiteens bulletiner utgifvas nära nog ofsentligt. Den sednaste bulletinen lydde sålunda: Vår seger var viss; men vi trodde icke, att den så fort och så lätt skulle vinnas. Utan svärdslag hafva vi bemäktigat oss Andalusien, och våra tappra generaler blefvo vid sin ankomst till denna proving mottagna i triumf. Redan äro de tappra ledarne af rörelsen på andra ställen af landet; de hafva ryckt framåt och närma sig hufvudstaden. Ferrol har just nu rest sig med ädel enthusiasm. I Galicien har den tappre Zabala ställt sig i spetsen för rörelsen, hos honom är general Contreras. I Corunna fraternisera linieoch marintrupperna med befolkningen. De i Andalusien och Galicien organiserade juntorna bestå af de vördnadevärdaste män. I denna stund finnas i Spanien icke mera än tvenne partier: de liberala och absolutisterna . . . Den revolutionära juntan i Madrid har — i öfrertygelse om, att hvarje motstånd mat rejolutionen U gagnlöst, samt att de mest framstående männen i armeen gifvit sitt bifall till rörelten — beslutat, att hvarje militär, af hvilken grad som helst, skall anses som förrädare mot sitt fä-Å: dernesland, om han skulle gifva befallning att skjuta på folket eller på den insurgerade arnåöen . Juntan vet med visshet, att några personer af det moderata partiet i detta ögonblick l mderhandla med våra generaler om drottningens l wdikation till förmån tör sin son, prins Alfons-t Juntan anser för sin pligt att afgitva den högtidiga förklaringen, att den anser hvarje bemödande ut det revolutionära partiet i denna stund vara ill skada, som afser något annat än att störtall