Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 september 1868, sida 2

lagens. Jag går — jag skall ej närma mig e mera, men fordra ej, att jag skall glömma erHan grep Almas hand och ville föra den til sina läppar, men hon drog den undan. Ett ögon blick — och han var borta. Den unga frun sjönk i soffan och gömde sit hufvud i kuddarne. Hon hade segrat, men segrer var öfver hennes eget hjerta. Hastigt steg hon upp och kastade sig på kni och bad Gud med den varmaste innerlighet, at han måtte skänka henne kraft att bära den tunga bördan: Då hon slutat att bedja och vände sig om, lindade den ädla fru C sina armar kring henne och upplyfte henne. Den goda, mångerfarna frun lugnade och tröstade henne efter bästa förmåga, och omsider vann Alma nog sjelfbeherrskning att bistå sin kammarjungfru med sakernas inpackning. Hon for till och med på afskedsvisiter hos de bekanta, som hon ej besökt den föregående dagen. Och när hon vid middagsbordet sammanträffade med sin man, vittnade ingen anmärkningsvärd förändring i hennes väsende om den svåra kamp, hon genomgått, och den smärta, som fyllde hennes själ. Äfven kammarherren tycktes lugn, och han var mer än vanligt förekommande mot sin hustru. Han hade dock sett sin sista förhoppning gäckad, då sammanträffandet mellan Alma och professorn försiggått, utan att leda till den kris, han önskade. Han hade nemligen hoppats, att dessa begge, som enligt hans öfvertygelse älskade hvarandra af allt hjerta, skulle i afskedets stund öfverväldigas af den länge undertryckta passionen och besluta sig för att samtycka till det förslag, som de redan förkastat. Denna den äkta mannens förväntan hade dock strandat mot hans hustrus höga och sannt kristliga uppfattning af äktenskapet, hennes Jälsrenhet samt det välde, hon utöfvade omedvetet öfver den man, hon älskade. —— (Forts.)