D:r Landgren vitsordade detsamma och instämle med den föregående talaren. Lektor Waldenstrom ansåg, att K. M:t i fråsan gjort tillräckligt genom de utgifna förordningar som rörde denna fråga. — Mot d:r Sandbergs yttrande om minnesläsningen ville tal. anmärka, att man visserligen lär gossen: , docebo, docebas, docebat, men väl äfven förklarar honom hvad dessa ord betyda. Biskop Sundberg instämde med föregående talaren i att K. M:t gjort nog vid saken. — Tal. anmärkte — med stort skäl! — att då mötet två dagar förut beslutat ingå till K. M:t med begäran om utarbetandet af en ny katekes, vore det en besynnerlig procedur att nu begära en revision af den gamla Lindblomska katekesen. Prof. Torn bad ,,i all ödmjukhet (för hr T. år denna fras lika stereotyp som för en hel del andra talare uttrycket: ,.jag för min del!) mötet låta bero vid det goda beslut, som fattats för två dagar sedan. Resultatet blef, att mötet, med 30 röster mot 24, instämde i utskottets afstyrkande. I nästa fråga, om presterskapets indeginatsrätt, hade vederb. utskott kommit till samma beslut som riksdagen, neml. om upphäfvande af denna rätt. Biskop Björling opponerade sig mot detta upphäfvande. Så länge som stiftsstyrelser finnas och hafva till ändamål att förse församlingarne med goda lärare, må indeginatsrätten bibehållas. Biskop Björck ansåg äfven indeginatsrättens, eller, rättare sagdt. indeginatsskyldighetens, bibehållande vara af stor vigt för kyrkan. Man borde följa ynglingarne redan från deras vistande i skolan; man borde inverka på dem, ifall de visade lust för predikokallet — derigenom lärde man känna de unga prestmännens karakter och de vore sålunda icke obekanta för stiftsstyrelsen, då de anmälde sig till presterlig tjenstgöring. — Tal. upprepade, att det vore i dessa bekymmersamma tider af vigt att lifva ynglingarnes håg att egna sig åt prestembetet; men detta skulle komma att kringskäras, om utskottets förslag vann mötets bekräftelse. Den yngling, som fattats af Herrans ande, som har en verklig inre kallelse att verka såsom församlingslärare, bör känna sig uppmanad att verka i den bygd der han uppvuxit. Domprosten Strömberg sade sig vara öfvertygad om, att både församlingen, den unge prestmannen och stiftsstyrelsen skulle hafva mehn af indeginatsrättens upphörande. Biskop Flensburg försvarade utskottets förslag, men ville hafva tillagd den bestämmelse, att prestkandidat må aflägga prestexamen inför styrelsen i det stift, der han önskar få sin verksamhet. Biskop Genberg trodde icke, att i allmänhet bandet mellan den unge prestmannen och hans födelsestift skulle brista, om ock indeginatsskyldigheten upphörde: gamla minnen, gamla vänskapsoch kamratförbindelser droge honom i de flesta fall dit. Riksarkivarien Nordström kastade en juridisk belysning öfver indeginatsrätten och lemnade en historik öfver densamma. Denna rätt hade ej funnits under katolska tiden i Sverge, ej heller under den första lutherska tiden. Det var på 1600-talet den uppkom, och det var först efter flera petitioner som K. M:t, år 1675, inrymde åt densamma plats i presterskapets privilegier. Emellertid känner dock icke 1680 års kyrkolag till indeginatsrätten. Denna rätt kan ej tänkas såsom en exklusiv-, utan blott såsom en konjunkturfråga. Rådman Torpadie framhöll, såsom skäl att afskaffa indeginatsrätten, att K. M:t kan gång på gång genom prerogativer undanskjuta dess tillämpning — då lag ej är lag, måste den bort! Rådman Björck uppträdde på det ifrigaste mot biskop Björcks åsigt, att man redan i skolan skulle inverka på gossarne att blifva prester. Det är en ganska beklaglig ensidighet att vilja så att säga trainera barn till en speciel verksamhet. Friheten måste hafva sitt behöfliga utrymme. — Hvad sjelfva frågan om indeginatsrätten beträffade, röstade tal. för dess upphörande, bl. a. derför att den ligger i strid mot församlingarnes kallelserätt. Öfverläggningens resultat blef — efter åtskilligt vidare, mindre betydelsefullt ordande för eller emot — att mötet antog utskottets förslag med biskop Flensburgs tillägg. Biskop Beckmans motion rörande fremmande kristna religionsbekännares upptagande i svenska kyrkan kom derefter till behandling och föll, efter en kort diskussion utan vidare intresse, Vederb. utskott hade ock afstyrkt dess antagande, Plenum upplöstes kl. 3 e. m. Som de presterliga ledamöterna skulle hafva enskild sammankomst kl. 5, inställdes det gemensamma aftonplenum.