Anderberg gick då fram till honom i assigt att tilltala honom, men fick genast ett våldsamt slag i hufvudet at en större sten, och straxt derpå, sedan han förgäfves försökt få fram batongen för att försvara sig med, ytterligare ett par slag, så att han dignade till marken. Han försökte väl att resa sig upp, men fick då ännu flera slag, så ått han slutligen blef liggande i diket, Angriparen hade derpå tagit till flykten, men Anderberg hade under bataljen dock hunnit igenkänna honom för att vara Pettersson. Sedan några personer efter en stund ankommit till stället, blef Anderberg förhjelpt till polisvaktkontoret, der han. vid full sans angaf Pettersson som våldsverkaren. Öfverkonstapeln Andersson, som med tvenne konstaplar genast begaf sig till Petterssons, alldeles midtför skådeplatsen för mordförsöket belägna, bostad, kunde icke genast komma in, utan vakt sattes derför kring huset. Klockan sex öppnade Pettersson! sjelf dörren till sörsaljningsboden, då konstaplarne gingo in. Vid deras inträde började Pettersson att synbart darra och talade osammanhängande. Örverkonstapeln hade derpå fattat Petterssons högra arm, hvilken syntes vara blodig, samt frågat hvarifrån han fått det. Fan hade då svarat, att det blott var smuts, samt försökt att torka af fläckarne mot kläderna. Detta hade dock förhindrats, och vid närmare undersökning befanns hela underarmen blodig rundt omkring, och manschetterna klibbiga af blod. Visitation företogs derpå i Petterssons bostad efter de kläder han begagnat. Först påträffades: en mörk rock undanstucken bland en hög andra klä-x der, hvilken var mycket blodig, både framtill, på ryggen och under rockkragen. En väst, som äfven påträffades, var fuktig af blod, och en hatt samt en löskrage befunnos äfvenledes blodbestänkta. På grund af dessa upptäckter blef Pettersson genast tagen i förvar. Vid förhöret i går nekade Pettersson till våldet och påstod, att han den natten icke varit ute. Att en del af kläderna voro blodiga förklarade ban härleda sig deraf, att han på Onsdagen haft näsblod. Blodet på armen och skjortlinningen hade han fått derigenom, att han strukit sig om näsan. Huru det myckna blodet på rocken ditkommit, kunde han emellertid ej förklara och påstod, att han icke på trenne månader hatt den på sig. Af åklagaren, poliskommissarien Luttropp, framställdes några ytterligare omständigheter, som talade mot den tilltalade. Pettersson hade, innan dådet begicks, ofta haft hotfulla ord om Anderberg, hvilken han sagt sig skola knäppa, när han träffade honom. Då öfverkonstapeln, tillika med Anderberg, straxt innan händelsen timade, gått förbi Petterssons fönster, hade der synts ljus och porten var stängd. En stund deretter hade öfverkonstapeln återvändt, sedan han lemnat Anderberg, men då hade det varit mörkt och porten öppnad. Ungefär en halftimma derefter hade våldet blifvit begånget. Den sten, som fanns liggande å vägen, och hvarmed slagen utdelats, passade fullkomligt till en öppning i muren kring det hus, hvari Pettersson bodde. Enligt läkarebetyget hade Anderberg fått fem slag i hufvudet, trenne vid hjessan, deraf stora hål uppkommit, samt två omkring ögonen. Huruvida han får behålla lifvet kan ännu ej med bestämdhet sägas. hd Målet uppsköts till nästa Fredag och införpassades Pettersson i häktet. K — Stöld. En qvima från Ödsmåls socken, hustru Johanna Sofia Hermansson. var i går tilltalad för det hon ur boet efter aflidne stadstjenaren Svensson stulit åtskilliga penningar, hvilkas belopp enkan efter den aflidne ej kunde med bestämdhet uppgifva, då hon ej kände huru mycket mannen lemnat efter sig. Hermansson hade blott varit några dagar hos Svensson då denne dog, och genast derefter hade hon inköpt åtskilliga guldnipper och kläder. Enkan Svensson hade då f: tat misstankar samt anmält förhållandet för polisen. Vid visitation befanns bon äfven vara väl försedd med penningar, ty närmast bröstet fanns förvarade 175 rdr, på ett ställe 8 och på ett annat 10 rdr. Vid förhöret uppdukade hon en lång historia och påstod, att affidne Svensson på sin dödsbädd skänkt henne 150 rdr, men med vilkor att hon ej skulle tala om det för hustrun. De andra penningarne hade bon åter fått af en kusin, som hette Olsson, hvilken dock olyckligtvis genast derpå hade rest till Australien, så att han ej kunde intyga att hon talte sanning. Hon visade sig under få höret mycket gudsnådlig samt försökte allt möjligt för att bedyra sin oskuld. Detta hjelpte dock icke, utan häktades hon, hvarjemte målet remitterades till rådhusrätten. — — ———