Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 september 1868, sida 1

1f4å891, KyrkKomotet statt Sig uppdraget, nemligen att uttala sig öfver bibelkommissonens förslag till öfversättning af Nya Testamentet. Mötets kyrkliga ledamöter hade haft ett sammanträde för sig för att afhandla denna fråga och dervid beslutat gilla de grundsatser, bibelkommissionen vid sin öfversättning iakttagit, men ville derjemte förklara, att de flerfaldiga anmärkningar, som yppat sig mot nämnde öfversättning, utvisade att arbetet ännu ej vunnit den fulländning, att det borde antagas till kyrkobruk; hvarföre man anhöll om en revision af den ifrågavarande öfversättningen. Då ärendet föredrogs önskade några talare, att det skulle remitteras till särskilt utskott, hvilket åock af mötet förkastades med 34 röster mot 20. Hr Victor Rydberg var den förste, som begärde ordet. Talaren hade med sorg och grämelse sett, att bibelkommissionen låtit språk qvarstå, om hvars oäkthet numera ej funnes något tvifvel. Så hade några ord i Johannis kap. 5: 7 och 8 versarne fått stå qvar i bibelkommissionens öfversättning, oaktadt de tydliga bevis man har öfver att detta språk ej finnes i originaltexten, utan vore senare tillagdt. Talaren vore öfvertygad om, att de vördade män som sutit i bibelkommissionen gjort sig skyldiga blott till ett missgrepp och att detta språks qvarstående ej vore konseqvensen at en genomgående princip att ej komma fram med sanningen, då sanningen ej är behaglig. Då kommissionen satt nämnda språk inom citationstecken, hade den dock antydt att den till en del medgifvit, att den varit medvetande om dess oäkthet. Talaren lemnade en längre, i hög grad intressant och med den djupaste uppmärksamhet af mötets medlemmar och de fullsatta läktarne åhörd historik öfver nämnde ,språk, hvarigenom en klar bevisning lemnades öfver dess egenskap af understucket, hvadan det också blifvit både af Luther och Wallin uteslutet. Talaren ville ej, af fruktan att möjligen kunna uppträda i strid mot det lugn, som höfves en församling sådan som kyrkomötet, vidare tala om ofvannämnda försalskning, men yrkade på det bestämdaste att ,språket i fråga måtte uteslutas ur bibelkommissionens öfversättning. Protessor 10ren uppträdde derefter. Om det är sanning, yttrade talaren, att något inkommit i bibelöfversättningen, som ej är grundadt på sanning, så är detta ett fel, som bör erkännas för alla menniskor. Det af hr Rydberg anmärkta stället i Johannis bref är ej två verser, utan blott en: ,Tre äro de som vittna, anden, vattnet och blodet, och de tre äro ett — det öfriga är understucket. Hur kommer det då till, att detta understuckna ställe intagits i kommissionens öfversättning? Det har härflutit från en mans penna, under en tid, då talaren vistades på en utländsk studieresa. Denne man), nu bortgången, egde dock de utmärktaste exegetiska kunskaper — men ,interdum dormitat pater Homerusk. — Då talaren nu fått ordet i denna fråga, ville han begagna sig af tillfället att försäkra, det bibelkommissionen med Guds hjelp skall göra allt hvad som göras kan i afseende på trohet och sanning mot originalet. Men man måste medgifva, att på textkritikens fält arbetet ej är det lättaste. Om t. ex. ett språk ej finnes i de äldsta manuskripterna, men dock finnes i andra för öfrigt soda källor samt dessutom har det skönaste kriterium på inre sanning, skall man lå vilja ha det uteslutet i den svenska öfversättningen? — Den föregående ärade och skicklige talaren hade skarpt klandrat bibelkommissionens beslut att låta det omvistade språket qvarstå i dess öfversättning; talaren sade öppet, att han ej ville advokatoriskt törsvara kommissionen. Ordföranden-erkebiskopen förklarade äfven, såsom medlem af bibelkommissionen, itt han ej varit närvarande då det supekta språket insattes af den bortgångne, nögt förtjente personen, hvilken prof. Toön omnämnt. Det hade dock blifvit satt nom klammer F) för att visa att det egde n annan karakter än det öfriga. Prof. Warholm protesterade. mot åtskiliga skarpa uttryck af hr Rydberg. Inian tidningslitteraturen börjat omhandla språket ifråga, hade meningen hos de ärda redan hunnit mogna till den öfverygelsen, att det vore understucket. Då ikväl kommissionen väl vet hvad vigt församlingen lägger på hvarje ord i Skriften, iade den ej velat borttaga nämnde ställe, nen genom att omgifva det med klamner ) antydt dess misstänkta beskaffenet. På sednare tiden hade ingen dognatiker användt detta ställe till bevis för ;ågon dogm, och man behöfde ej heller letsamma för sådan bevisföring. -Talsjorde sedan några smärre anmärkningar not hr Rydbergs historik samt dess betännelse att icke tro det kommissionen ned full afsigt velat behålla detta ställe, wilket ju ej är nödvändigt för någon logm. Ial. instämde till sist med hr tydberg i dennes yrkande om språkets teslutande. Prof. Malmström kunde ej underlåta att rambära sin och, som han trodde, allas acksamhet för den ädla och öppna förklaing, de närvarande medlemmarne af bibelkommissionen afgifvit angående det undertuckna stället i Joh:s bref. Men efter lenna förklaring visste tal. ej huruvida nötet skulle kunna gilla dess presterliga nedlemmars uppsattning. Ial. ogillade ) Domprosten Knös.