Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 september 1868, sida 3

Vid lsr. INxassers ninnessest i Upsala upplästes af prof. Holmgren föl. jande vackra qväde: När lifvets sorger lägga sin jernhand på vårt bröst Må vi besöka minnets tempelgårdar Och höra grafvens visdom, som än med väldig rös Förkunnas af de dödes minnesvårdar. Då får vårt hjerta åter den tro, den frid som flytt Och anden vinner styrka och tålamod på nytt Att bära på de bördor, Gud oss sänder. Allt, som i tiden föddes, med tiden skall förgå, Hvar stoftets son skall möta sin förvandling. Men andens säd är evig, — ehvad han månde så Odödlig växer den i ord, i handling. Hrad du som yngling älskat och bvad som mar u gjort, Hvad du har tänkt och velat — om litet eller stort Det är det arf du skänker menskligheten. O fader! rikt och herrligt var arlvet du oss gaf, En skatt, hvaraf din andes söner lefva. En bräcklig sten till gengäld vi reste på din graf. ar detta allt, ditt minne månde kräfva? — O nej! när våren kommer, blir jorden åter grön Der eken föll, hon sådde omkring sig tusen frön Och det skall gro en skog ur hennes aska. Så är ditt värf ej slutadt, tast du ditt öga lyckt Du är ej död — du lefver i vårt minne. Ditt snilles ljusa prägel du på ditt verk har tryckt Ditt hjertas värme göt du i vårt sinne. Din starke andes rustning du fällt för längesein, Vi skiftat den, — o fader, — den var för tung för en, Men delad står hon stark ännu i striden. j skall med tårar firas ett minne såsom ditt, Ej sången vid din graf omanligt klagar, Ty än du stärker själen, gör sinnet gladt och fritt Och värmer hjertat som i forna dagar. Du visat vägen, fader, — den väg vi skola gå: Hvart verk med ädel sträfvan vi bygga deruppå Skall bli din minnesvård, som aldrig vittrar.