Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 september 1868, sida 3

(Insändt och betaldt.) Spökhistoria. Stormens sista andetag hven genom skogen oc vid korsvägen stod en qvinna, med fårad pann och bleka kinder, blicken vänd mot himlen, unde det hon med sorgens matta stämma framhviska blott de två orden: för sent. Länge stod hon de tyst, — — — ändtligen utbrister hon: Alla, all: borta, alla mördade af mig, ingen enda qvar fö hvilken jag kan blotta mitt krossade hjerta, ocl tigga en droppa lindring. O! hvad är ångren som kan godtgöra! hvad är den om den blott kar afbedja! Men när på spökets panna står det oblid keliga: för sent; det är förfärligt. Jag ville gifv. mitt lif — hvad vore det! — nej jag ville fram släpa mitt lif ännu en hel menniskoålder igenom blott jag än en enda gång kunde se dem, blott de ville kasta en enda blick på mig, vore det också ej en förlåtelsens blick, jag kan ej fordra det blott de kunde se med hur sönderslitet hjerta jag ligger der. De komma ej tillbaka, jag har trä fat dem för väl. Men — har jag ej älskat dem? älskade jag ej honom, som egde det rika, varma hjertat, högt, outsägligt, honom som jag gaf de första slaget? Och dock är Kains-märket nu för alltid tryckt på min panna; de som kunnat ut: plåna det, höra mig ej mer. Hon gick ned till flodstranden. Länge stod hon stirrande ned i det mörkblå djupet. ,,Det kallas ju försoning, när mördaren lemnar sitt lif på schavotten för bödelns hand, skulle det ej vara lika väl om brottslingen verkställer straffet på sig sjelf. ett ögonblicks handling och sedan känner jag ej mer saknad och smärta: dö och glömmå! — och hon gjorde en rörelse för att kasta sig i böljorna. Då lades en hand på hennes axel. En vördnadsvärd gubbe stod bredvid henne, gammal, mycket gammal, men ungdomseld brann i ögat, då han med en sträng, förebrående blick sade: , Kallar du detta försoning? Se ej dit ner, i djupet bor förtviflan. Se upp! derifrån kommer nåd och sanning. Du sade: Jag ville framsläpa mitt lif äunu en hel menniskoålder, om jag vore förvissad att få återse dem jag har kär. Bed om kraft att försona, och du skall återse dem. Usel och fåfäng är den ånger, som blott söker att slita sig lös ifrån sin egen Fr. a, ej våldsamt slita sig lös ifrån den du kan, Fj floden släcker den eld, som bränner dig, han förevigar den. Vänd tillbaka till lifvet, du skall ej ftramsläpa det; bed och verka! Hvar tår du aftorkar, skall falla som lindrande balsam på ditt hjerta, hvar börda, du lättar skall borttaga en synd från din egen. För hvem skall jag verka! De till hvilka min skuld är obetald, behöfva mig ej mer. Bedsa! jag kan ej bedja till någon annan än dem, och de höra mig ej. Din skuld är obetald till alla, för hvilka du kan göra något, och dem finner du öfverallt i din äg. Ingen menniska har fullt betalt sin skuld till sina medmenniskor, så länge hon har förmågan att vara nyttig; först döden qvittar skulden, men blott åt den, som lungt får gå till hvila efter fullgjordt arbete; ej åt den, som likt en rymmare smyger sig derifrån. Förmåga att vara nyttig! Kan du ge mig förmåga, när hela min tanke, hela mitt lif är hos lem?2:k Ej jag kan ge dig den, men bed till honom från hvilken all god gåfva kommer, och du skall inna en ro som verlden icke gifva kan. Hon knäföll för att bedja, men ännu var det mera förtviflans ryckningar än verklig bön. Jag, äger hon, lutade mitt trötta hufvud emot en ekstam och föll i slummer, då jag tyckte mig se omgifven af ljusskimmer, en liten engel med hvita vingar, han flaxade så svalt omkring min bränunde panna. ,,Jag Red med fridens hälsning ssen till dig från in Egidlus, den trofaste vänien. Ack! att jag ej vaknat ifrån denna himnelska uppenbarelse. Dock, jag kände förvisso tt glädjen har värde, endast när den gör oss ugnare och bättre; sorgen har tröst, enqåst när len känneg utan änger