Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 september 1868, sida 2

personers anmärkningar päckta svartsjuka icke lemnade mig någon ro. Nu känner jag mig mycket lycklig, då jag vet, att mina misstankar mot er och min för mig så outsägligt dyrbara Alma varit fullkomligt ogrundade, I öfvermorgon afreser jag med min hustru, fru P och brukspatron Stålhjelms till Schweitz, dit vi, som ni vet, någon tid ämnat oss, Skulle jag ej träffa er dessförinnan, blir det endast på detta sätt jag får tacka er för det stora nöje, ert sällskap under vårt vistande i Paris beredt oss, och anhålla, att ni måtte hedra oss med besök, sedan vi alla återvändt till fosterlandet, Er uppriktigt tillgifne Otto Lindenstråle. Paris den 5 Juni 186 —. Professorn såg undrande på biljetten. Hvad skulle han tro? Hade det verkligen endast varit ett prof förestafvadt af svartsjuka? Eller var förslaget uppriktigt menadt, och ville kammarherren, sedan det misslyckats, söka bevara skenet så vidt som möjligt och inbilla honom, att ej någon allvarlig afsigt legat till grund för förslaget? Ufter ett par minuters sunderande härpå lomnade prosessorn gåtan olöst, för att uteslutande tänka på den nyhet, brefvet meddelade. Lindenstråle skulle afresa med sin hustru, och den stackars lärde skulle ej mera se henne, som blifvit honom så obeskrinigt kär, som gitvit hans hela lif ett rikare innehåll, än det någonsin förut egt — henne, som lärt honom rätt njuta af sin tillvaro. Han gick bedröfvad fram och tillbaka i rummet; en smärpsam känsla, som nästan liknade en hörian till dvifning, grep hönäåm. Han försakte trösta sig Sjön, han tänkte på, att han skulle åter råka henne, att Lindenstråle sagt sig ej mera hysa svartsjuka och inbjudit honom till sitt hem i Sverge — men det oaktadt växte smärtan i hans själ.