Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 september 1868, sida 2

gonsin kunna bli i stånd att visa dig min hängifvenhet — min gränslösa kärlek? Alma såg upp, då hon hörde dessa vackra fraser, erinrande om dem, som han brukat slösa på henne före giftermålet. Hon kunde ej stöta honom tillbaka — ty hon var hans hustru, och hon hade ingen rätt dertill. Men hon längtade, att ömhetsparoxysmen skulle sluta, och att han skulle aflägsna sig. Hon misstrodde den förklaring, han gifvit, hon anade rätta förhållandet, och hon såg med obestämd bäfvan mot framtiden. Hvad kunde hon ej vänta af denno konsiderationslöse man, under hvars välde hon kommit. Efter att ha ytterligare talat om sin förtjusning öfver att Alma ej velat öfvergifva honom för professorns skull, oaktadt han sjelf föreslagit det, sade han: 5Om du inta har något deremet, så anträda vi vår resa till Schweitz i öfvermorgon. Jag hörde af Stålbjelm, att han då far dit med sin familj, och det skall väl roa dig att få göra resan i samma kupå som din vän Ebba. Hvad sager du härom, söta Almg? : yÅtt jag skall göra mig i ordning för resan, sade den hr frun kallt. Lindensträle gick, och Alma skyndade sig till Ebba, sedan hon gifvit sin kammarjungfru befallning om nödiga tillredelser för afresan. Hon fann sin vän o:dlig och nedstämd och föga egnad att Un henne den tröst och uppmuntran, hon sökte. Begge observerade hos hvarandra den tunga dimman, som lagt sig öfver det inre väsendets rika blomstergård. Hos Alma var den dock tyngst, och när Ebba, glömsk af egna bekymmer, med hjertligt deltagande bad henne att säga hvilken börda, som låg på hennes hjerta, sjönk hon med en ström af tårar i vännens armar) Hvad den olybkligå qvinnan skulle känt sig ugnald af att kunna förtro åt sin bästa vän de 4