Norge. Petroleum-explosion. Till Drammen i Norge har i dessa dagar ankommit en preussisk galiot med 3 Skeppabrnina från en engelsk skonert, om hvilket fartygs öde norska Aftenbladet fått sig meddelad följande sorgliga berättelse: Fredagen d. 4 Sept. afgick skonerten ,Tom Vokes, kapten Henry Weles från Hull, med 7 mans besättning från Cuxhaven, med en laddning bergolja till S:t Petersburg. Kaptenen, som sjelf var delegare i fartyget, kunde ej få det assureradt i Hamburg för den resan under 9:de premien och jät det derför gå oassureradt. Det märktes strax att fastagerna, som innehöllo oljan voro otäta; det märktes dock hvarken på eller under däck någon lukt af petroleum, hvaraf man dock ständigt såg spår i pumpvattnet. Söndagsmorgonen kl. 8 var kaptenen halft åklädd i kajutan, styrmannen i sin koj vid sidan af kajutan, 2 af besättningen likaledes till kojs i raffen, en man till rors och 2 sittande på däcket, då kaptenen plötsligt hör ett doft mullrande, ögonblickligt åtföljdt at ett förfärligt larm, som om allt fartyget sprunge i stycken och kastades om hvartannat. Och verkligen såg han också i detsamma allt i kajutan kastas om hyartannat och dess väggar och talk lossna i sina fogar, medan ban samtidigt kände sina händer och sitt ansigte förbrända, dock utan att se spår af eld eller något sken, Han skyndade sig up på däck, men då trappan var förstörd, måste han söka komma upp genom en öppning, som bildat sig j kajutans tak; då han kom upp, såg han en förfärlig förödelse, men ingenstädes rök eller lågor. Fartygets sidor voro utefter hela dess lärgd utåtvikna, liksom ressade åtskils genom en jemt sig utbredande kraft, så att fartyget utefter hela sin längd blifvit mycket bredare än förut. I följd deraf hade det ildat sig två breda remnor mellan däcket och fartygets sidor, och genom en at dessa hade kaptenen kommit opp. Fartygets föroch akterstäf hade remnat, däcket var efter sin midtlinie upplyftadt och sluttade nedåt båda sidorna, luekörna sj rängda och den stora räddningsbåten, som stod midskepps, kastad åt ena sidan och krossad, ruffen remnad och krossad, rår och segel hade fallit ned på däck, då tågen som hållit dem brustit, masterna stodo dock, men vacklade i följd af alla deras stödjeunkters förryekning. Alla man voro på däck, le flesta forbrända, dock endast på de stäl len som ej varit skyddade af kläder, men ingen hade fått eld i kläderna, liksom ingen sett spår af eld eller ljusfenomen. Mest förbrända voro styrmannen, som legat i sin koj och på hvilken hefa den hös gra sidan, som legat tätt invid fartygets sida, var illa bränd, och rormannen, förmodligen på grund af hans närhet till remnan i akterspegeln. Kap: tenen gaf genast ordres att kapa stormasten, och en af besättningen, som gått fri från brännsår (en af dem som legat i skangen) hoppade ned genom remnan på ena sidan för ate bemta upp en yxa; men han hade knappt kommit tillbaka dermed förrän man såg en tunn hvitaktig rök stiga upp för-ut. Då denna mycket hastigt utbredde gig och blef tjock och svart, kastade sig de flests af besättningen genast i sjön. Kaptenen hade blot en qvar ombord, densamme som hemtat yxan han uppgaf då försöket att kapa masten, mer sökte i stället få loss en stor bom, som de kunde ha att flyta på. Då kaptenen var bränd på hän derna gick det emellertid ej fort dermed, och d voro alldeles omgifna af rök då de ändtligen finge den lös och ned i vattnet; hvarpå de genast ka: stade sig sjelfva efter. De voro nog lyckliga at strax fiska upp en tredje, och de arbetade gemen samt på att ro sig så långt bort från fartyget, mo vinden, som möjligt. Detta var inom ett ögon blick idel lågor, som slogo högt upp öfver magt arne. Efter en avart eller 20 minuter sjönl det, men långt efteråt var det, bokstafligen taladt ett haf af lågor på väl 104 fots omkrets krin det ställe der det sjunkit i det en del af olja flöt upp ock ntbredde sig öfver vattnet med ato hastighet, mest paturligtvis med vinden. Lyck ligtris voro de 3 då komna så långt från olycks stället, att de undgingo dessa lågor. Så lågo d dessa 3 stackars menniskor ed Fel dag i hafret klängande sig fast vid bommen och lidande stor: lägor af sina brännsär. De ledo äfven mycke af köld, då de hade mycket litet kläder på sig iyckligtvis var dock blåsten ej synnerligt stark Å det började mörkna, turade de om med gt ropa ,Ship ohoy! för att ej något fartyg skull i mörkret passera dem obemärkt förbi. De hörd då äfven på något afstånd kocken stund efter an