Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 september 1868, sida 1

steg, som skulle försäkra honom om det högsta mått af jordisk sällhet. Hans hjerta slog högt vid den förföriska tanken. Denna Alma skulle kunna bli hans! — hon, som stod så långt öfver alla dessa qvinnor, som prisades för sina regelbundna anletsdrag och kindernas fina rosor. Den bleka Alma med de oregelbundna dragen och de mörkblå, undersköna, obeskrifligt själfulla ögonen kom honom att förbise dem alla. Han älskade henne såsom han aldrig förr älskat någon, med en ynglings värma och en mans djup och styrka — se der, den enkla förklaringsgrunden! Skulle han, trots siti ogillande af Lindenstråles steg, begagna sig deraf? — skulle han gå in på detta förslag, ehuru det upprört hans rättskänsla och ingifvit honom det djupaste förakt för den som gjorde det? Endast den, som älskat hopplöst, och som plötsligt varseblir en utsigt att vinna sin kärleks föremål och dermed den högsta tänkbara jordiska lycka, kan föreställa sig de känslor, som genombäfvade den lärdes själ vid denna tanke — kan inse, huru frestande detta förslag, som han först med den sårade rättskänslans och grannlagenhetens hela harm förkastat, måste vara för honom! Det gafs äfven en annan sida af saken, som högt talade för densammas antagande, neml. just det nedriga i dess framställande. Den man, som kunde vara i stånd till något sådant, måste ovilkorligen vara ovärdig att ega Alma. Han skulle helt säkert göra henne olycklig, och derföre vore det önskligt, att hon så snart som möjligt befriades från honom. Måhända skulle han eljest en annan gång utbjuda henne till salu åt någon annan, som vore mindre samvetsgrann och mindre egnad att göra henne lycklig, än professorn kunde anse sig sjelf. Den lärde satte sig vid bordet och örvervägde saken djupt. Han steg upp och tog Nya Testamentet på grekiska, som befann sig på hans bokhylla. Han bläddrade i detsamma och fann snart