Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 september 1868, sida 1

det verkligen förolämpande ej blott för Alma, utan också för sig sjelf, på samma gång han ansåg det röja en iskall sjelfviskhet, ett fullkomligt förbiseende af äktenskapets höga och heliga betydelse samt ett fräckt trots mot alla grannlagenhetens fordringar. Det var väl nästan exempellöst, att en svensk man två månader efter sitt giftermål med en oskyldig och ädelsinnad slicka erbjuder sig sjelfmant att afstå sin unga hustru åt en man, som han tror älska henne, med det vilkoret, att han får behålla hälften af hennes förmögenhet. Var det ej en fräckhet — en låghet utan like? Och dock — vi nödgas erkänna det — var professorn långt mera sen än Alma att besluta sig för förkastandet af det öfverraskande förslaget. Han hade redan någon tid förstått, att han verkligt älskade den unga friherrinnan Lindenstråle, och han hade med en qvalfull känsla tänkt på de oöfverstigliga hinder, som skilde honom från henne. Hans åsigter voro ej så stränga som Almas; han ansåg det ej för ett brott att älska en annans hustru, då han — som han trodde — dolde denna kärlek i djupet af sin själ, och då förhållandet dem emellan aldrig öfverskred vänskapens område. Han njöt alltför mycket af beröringen med denna qvinna, hos hvilken godhet, entusiasm och själsrenhet förenade sig med en sällspord intelligens. Det ungdomsfriska i hennes väsende föryngrade honom och blåste lärdomsdammet bort från hans tankegång och framställningssätt, och han kände i hennes närhet en sällhet, som blott stördes af tanken på, att han snart skulle skiljas från henne, för att sedan endast tillfälligtvis och sannolikt under mindre gynnsamma förhållanden få återse henne i hemlandet. Nu kom detta oväntade papper och talade med honom om, att hindren icke längre voro oöfverstigliga — om att han skulle kunna, genom att fatta ett raskt beslut och göra sitt inflytande öfver henne gällande, möjligen förmå henne till ett