Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 september 1868, sida 2

Kammarherren satt vid siti skisborå en half timma efter det i föregående kapitel beskrifna uppträdet och tog ett ark papper, för att förvandla det till ett bref. Pennan gick temligen raskt i början; men i den män, sot papperet fylldes, inträdde tätare små ålvilostundef, hvärunder den sklifvand reflekterade öfper hnilka ord hän borde välja, för att säkrast ärhå sit afsigtBrefvet lydde sålunda: Min. bäste-hr Professor! Då jag hätmod vänder mig till eri en ytterst grannlaga sak, sker det i dön Lisså tillförsigten till er delikatess och diskretion. Ni skall, hvilket beslut ni än fattar, ej svika det förtroende, jag visar er, då jag gör er ett förslag af mycket ovanlig natur — ett förslag, hvars bevekelsegrunder en mindre skarpsynt eller mindre ädelsinnad man än ni möjligen skulle misstydu. i Jag vill ej begagna mig af inledningar oeb omsvep utan strax komma till saken: Då jag kom hit, var min varmaste önskan den att göra lifvet så behagligt som möjligt för min hustru. Jag fann redan i jernvägskupen på hit: resan, att hon var intresserad af er vida mera än af någon annan, i hvärs sällskap jag dittills sett henne, vida mer än af mig sjelf. Jag lät dock ej någon känsla af svartsjuka föranleda mig att hålla er på afstånd ifrån henne, hvilket skulle varit lätt: jag inbjöd er tvärtom på det enträgnaste att besöka oss så ofta tiden tillät er detta. Och då jag alltsedan fann, att hennes öra företrädesvis tillhörde er, att ingen så väl som ni kunde lifva henne, kunde jaga bort den dystra mjeltsjuka, som börjat visa sig hos henne, såg jag med synnerlig belåtenhet er ständigt i hennes sällskap, om än mitt hjerta stundom led af det synbara företräde, hon gaf er. Jag fann snart, att min närvaro generade, att hon kände sig mera å son aise vär jag ej var tillstädes — tusende små omständigheter upplyste