Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 september 1868, sida 2

mig derom — och jag var allt mera och mers sällan tillsammans med henne; jag öfverlemnade allt mers åt er rättigheten att vara hennes säll skap och beskyddäre på utfärderna i Paris. Jag trodde detta skulle ha till följd, att intresset fö er skulle småningom slappas, att hon skulle med svartsjuk undran forska efter, huru jag. tillbragte min tid, då jag ej var hos henne, och att sålunda jag skulle återvinna den plats i hennes hjerta, som hi hötat göra mig stridig. Men jag bedrog mig grymt. Hon brydde sig icke om min frånvaro; hon glömde mig för demånga vigtiga och intressanta föremål, som hon bär lärde att känna, och söm ti talade om, och framför alt för er sjelf Ja, omsider fann jags ätt min välmening burit de bittraste frukter för mig sjelf, alb min maka skänkt er hela sitt rika, varma hjerta, att hon med obegränsad hängifvenhet och beundran slutit sig till erOch det var ej blott jag, som fann detta — andras ögon hade upptäckt alldeles detsamma, och slutligen nådde deras tal mina öron. Men detta var ej allt, som jag upptäckte. Jag fann äfven, att ni; hr professor, älskade henne — min hustru — af hela ert hjerta. Jag hörde händelsevis er yttra till henne ord, som ingen man säger till. er qrinna, utan då hjertat är öfverfullt af kärlek til hehhe; men innan dessa ord nådde mitt öra, hade mina ögon redan upptäckt er hemlighet. En äkta mans blick är skarp, och ni är ingen verldsman: ni har ej lärt att maskera ert inre: Ni undrar kanske öfver, att jag talar så lugn om allt detta. Saken är den, ser ni, att jag små ningom beredt mig på utgången och gjort mig förtrolig med den bittra tanken, att jag ej kar göra min hustru lycklig. Jag har fattat mitt be slut med vemodsfull resignation — det bästa för oss alla tre. i (Forts.)