Sjelfviskhetens Sfifer.) Svenskt original af Spectator. SEDNARE DELEN. Hvad tänkte Alma? Hon satt försänkt i dySter häpnad vid uppdagandet utaf detta djup af iskall sjelfviskhet i den mans hjerta, som hon svurit sin tro inför Gud och menniskor. Om vi sade, att hon var alldeles likgiltig för den frestande utsigten att blifva den mans maka, som hon i detta ögonblick insåg, att hon älskade, skulle vi dock ej återge fulla sanningen. En hägring af den skönaste husliga lycka visade sig vid hennes tankars horisont, men den försvann snart. Hon vände sig med våld ifrån den förföriska visionen, ty hon var alltför högsint och rättänkande, alltför djupt genomträngd af den kristliga sedelärans sköna bud, liksom alltför blygsam och äkta qvinlig, för att låta dåra sig af den. Hon hade ingått en förbindelse, som hon ej ansåg sig ha rätt att bryta; synnerligt fördömligt förekom henne ett sådant steg, om det afsåg att bereda henne en möjlighet att inträda i ett nytt äktenskap. Kristi stränga yttranden i Evangelium rörande denna sak föresväfvade hennes tankar, och hon ryste för blotta föreställningen, att hon skulle begå ett sådant brott, att hon skulle vilja göra den ädle man, som blifvit henne så outsägligt dyrbar, delaktig deri. Och dessutom — huru kunde hon veta, om han älskade henne? Ett förslag, rigtadt till honom och beledsagadt af hennes samtycke, skulle enligt all sannolikhet sänka henne i hans aktning och ingifva honom tvifvel på hennes qvinliga blygsamhet, rättskänsla och själsrenhet. Dertill kom det upprörande, ) Se H.-T. N:o 219.