kunna vara af Pascal yttrade, hvadan allts beskyllningen för falskt citat visat sig var orättvis. Skulle det varit kränkande för en ärli man, att erkänna ett sådant misstag? NV tro tvertom, att detta varit för honor vida mera hedrande, än att söka bort advocera detsamma. Det hade anstått d: L., att öppet till sin motståndare säga ,Jag har funnit de ord hos Pascal, hvilk jag ansåg honom omöjligt kunna hafv skrifvit, och min beskyllning mot Eder att Ni ,,omstufvat Pascals ord har såle des varit obefogad; men deremot har N begått ett misstag i uppfattningen af dess: ord, ty det är tydligt, att Pascal har ta lat ironiskt. — Om den sednare saken had man då kunnat utbyta åsigter och, såvid vi förstå, hade d:r L. äfven derutinnar fått orätt. Man kan på det teologiska likasom på andra meningsskiljaktigheters stridsfäl rikta mot hvarandra epiteter om okunnig het, tanklöshet, ja dumhet, m. m. — Så dant hörer till den menskliga svagheten men innan man anklagar en antagonis för oärlighet, bör man derpå ega säkre bevis, och har man dervidlag misstagit sig så är det en rättrådig mans skyldighet att ursäkta sig, vore också denna lilla förödmjukelse än så påkostande för vårt naturliga, högmodiga sinnelag. För öfrigt är det nu omtvistade icke den enda förolämpning, hvartill d:r Landgren i sin åberopade skrift gjort sig saker. Då man vet, att d:r L. är en ärans man, med det varmaste hjertelag under sitt kärfva yttre, förundrar man sig öfver den bitterhet, som genomgår hela denna afhandling. Han har haft en grund dertill, som vi sentera och i viss mån värdera, nemligen missnöje med den öfverlägsenhet, hvarmed V. R. gendrifvit biskop Beckmans afhandling ), till hvars försvar d:r L. kännt sig manad att uppträda, och det händer lätt att vi blifva häftigare när vi vilja försvara en annan, än om det gällt oss sjelfva. Detta skäl kan dock blott ursäkta, men ej berättiga uttryck af den art, som öfverflöda i d:r L:s afhandling, och, såsom sagdt, ingen ärlig man lider uppå att göra sig en sådan ursäkt till godo. D:r Landgren bör känna sig så mycket mera manad, att godtgöra hvad han härutinnan brutit, som blinda eftersägare hafva med triumf åberopat huru d:r L. äfven i detta fall tillrättavisat , otroslitteratören V. R. och hans förvrängningar. Det är en insändare i ,, Väktaren, som gör detta i samma nummer, hvari d:r L. ådagalagt (ehuru ej erkänt) sitt misstag. — Att Väktaren 1 öfrigt skall finna d:r L:s motskrift mot V. R. förträfflig, likasom ock biskop Beckmans sednaste genmäle, finna vi ganska naturligt. Men, Väktaren torde dock tillåta oss vara af en annan mening. D:r L:s skrift är deklamatorisk, bitter, riktande sig mot enskiltheter, derunder han lägger i dagen — man kan väl säga: lyser med — stor beläsenhet, men den saknar bevisning, åtminsvone hvarje genomförd sådan. Biskop Beckman deremot lemnar icke den humanitet i framställningen, som utmärkt allt hans skriftställeri i detta ämne; han röjer derjemte mycken logisk reda och frambringar ofta charmanta repliker. Men hans bevisning lider af ett fel, som dock mindre ligger i hans egen natur, än i de satsers, hvilka han måste försvara -den är advokatorisk. — Det är ej vår afsigt, äfven om vi dertill egde förmåga, att genom exempel styrka detta vårt påstående. Vi hafva härmed blott velat uttala vår oförgripliga mening derom, att V. R:s framställning af bibelns, och särskilt Pauli kristologi icke blifvit af de båda lärda teologerna vederlagd, och fullt förvissade äro vi, att V. R. skulle fullständigt ådagalägga detta, derest han ej längesedan tröttnat vid detta skriftställeri, hvartill han drifvits mera af omständigheternas makt, än af egen inre böjelse. Det är således ganska troligt att han lemnar de båda motskrifterna obesvarade, men deraf följer ingalunda att han ej skulle kunna både besvara och gendrifva dem. Länets Landsting