nuskript. Men af sammanhanget synes, såsom hvar och en på förhand begriper, att Pascals ord hafva en fullkomligt motsatt syftning till den i hvilken de anföras af hr V R. Pascal säger, sid. 168: ,lär dig åtminstone att inse din oförmåga att tro, emedan förnuftet drifver dig dertill, och du det oaktadt icke kan det. Arbeta då att öfTy dig, icke genom förökning af bevisen om Gud, utan genom förminskning af dina passioner. Derefter följer det citerade stycket som slutar med orden: ,,Cela vous fera eroire et abötir, detta skall komma dig att tro och förfäas (nemligen efter din åsigt). Då Pascal nyss sagt, att förnuftet drifver till tron, så är det solklart att han här endast ironiskt upptar motståndarens anade inkast. Hvilket synes af det straxt följande svaret: Men det är just detta jag fruktar. Derpå sva rar Pascal: ,,och hvarför? hvad har du att fö lora? Derpå visar han att de tillstyrkta öfningarne förminska passionerna, göra menniskan ädelmodig, ödmjuk, tacksam, välgörande, uppriktig och tillförlitlig, samt aflägsnar henne från pestartade nöjen, ärelystnad och vällefnad o. s. v. Att på detta sätt ,förfäas torde för en hvar befinnas särdeles önskvärdt. Vi behöfva ej erinra hvad Prosper Fauger påpekar i noten, att Pascal här, likasom Paulus då han kallar de kristna dårar och kristendomen Guds dårskap, endast upptager fiendernas smädelser. Huru man häraf kan hemta det påståendet, att Pascal på fullt allvar sagt, att man måste förfåas för att kunna tro, derom må läsaren sjelf döma. Och hvad särskildt angår treenighetsläran, så är härom i det anförda stället alls ingen fråga. Den 14 September 1868. L. Landgren. Äfven herr V. R. har hos redaktionen protesterat emot den uppgift från vår korrespondent, som föranledt d:r Landgrens belysning och har derjemte mycket klagat öfver den brist på grannlagenhet, som legat i offentliggörandet af samma uppgift, hvilken utomdess varit egnad att ställa V. R. i en falsk dager, då det måste förutsättas, att det varit från honom en sådan berättelse ursprungligen utgått, hvilket ej varit förhållandet. Red:n erkänner, att vi voro ganska tveksamma huruvida vi skulle stryka ett rakt streck öfver hela det stycke i vår korrespondents bref, som nu gjort en tillfällig förtret. Pennan var lyftad, och hade nog gått längre, emedan vi ej tycka synnerligen om dessa personliga, mer eller mindre på sqvaller hvilande historier, hvarmed landsorten trakteras från hufvudstaden. Men här syntes oss ett annat skäl tala för berättelsens qvarstående, och det var utan tvifvel detta, som föranledt vår aktade brefskrifvare att uppteckna densamma. Saken vittnade nemligen om en stämning af personlig aktning ock fördragsamhet vid kyrkomötet emellan män, som så skarpt bekämpat hvarandras meningar, och detta kunde ej annat än lända desse män till heder. Särskilt måste det hedra d:r Landgren, att hafva erkänt ett misstag, som är lättare att begå än vidgå, och för hr V. R:s många vänner kunde det ej heller vara annat än hugnande, att man gjort honom någon rättvisa. När dertill kom, att vi mycket ogerna censurera våra ärade korrespondenters framställningar — så blef det intet streck af. Nu till sjelfva saken, enär vi antaga att! den som densamma närmast rörer, icke kommer att derom yttra sig. Hr doktor! Landgren säger sig ej kunna hafva medifvit att ban haft orätt rörande hr V. :s citat af Pascal, emedan han först i dag fått reda på den upplaga, hvarur citionen skett. — När hr doktorn slutligen påträffat denna upplaga, så har han funnit — alt de citerade orden stå der, ehuru d:r L. sedermera vill visa, att de varit sagda i en helt annan mening än hr V. R. uppfattat dem. Alltså medgifver d;r L icke, att han haft orätt. Men är det då om tolkningen af Pascals ord tvisten varit förd? — Ingalunda. D:r Landgren har, med den tvärsäkerhet, som de så lätt erhålla, hvilka blifvit vana att spela auktoritet, förklarat, att vissa ord, som hr V. R. citerat efter Pascal, aldrig hos denne författare förekommit ),1och tvekar herr L. ej att förkunna, det dessa ord äro uppenbarligen diktade samt att citationen är , omstufvad, slutande! d:r L. dermed: ,, Skada blott att ärlighet varar längstk. Visserligen har d:r L. i en not, som synes vara sednare tillkommen, velat frikalla hr V. R. från denna ,,omstutning i det han antager, att V. R. citerat efter något sålunda förfalskadt citat, men af orden i texten framgår, att oärligheten skulle drabba hr V. R., honom och ingen annan. t) Nu bär det sig emellertid ej bättre till, än att d:r Landgren, i en annan upplaga af Pascals skrifter, verkligen finner de ord, hvilka han så tvärsäkert påstått aldrig 4 — i ) Se afhandlingen: Några anmärkningar vid ,Bivlens lära om Kristus af V. R., införd i åde äftet innevarande år af Teologisk vartahskrift, undertecknad L. Landgren, 000 ; 7) D:r Landgrens framställning i ämnet lyder n unda: — — — , Men emedan han (hr V. Ry fruktart att den stora allmänheten torde känna något ,berättigadt äckel vid ett sådant tungomål hos 1 en man, som tager på sig min att föra vettets och humanitetens talan, så fyller ban äfven aktnings-: värda händer med den smuts, som han vill hafva s kastad på kyrkan. Så föregifver han (sid. 193) i att den stora Pascal skall i sina Pensses hafva yttrat sig sålunda: ,,det finnes folk, som känna en väg, som ni skulle vilja följa, och funnit bot för ett ondt, hvarifrån ni söker bot. Följ det sätt li hvarpå dessa gått tillväga, genom att skicka sig så, som om de trodde, taga vigvatten, låta läsa snessor m. m. Naturligtvis skall detta komma eder att tro och förfäas. Att Pascal omöjligen Kunnat fälla sådana ord, som de kursiverade, be-I griper hvar och en som med honom har den ringaste bekantskap. IIerr V. R. anförer ej stället; :; men förmodligen åsyttas en strof i afdelningen VII, der Pascal råder dem, som vilja komma till tron, att sluta sig till sådana personer som ega henne. Första hälften af citationen är riktig, men de kursiverade raderne äro uppenbarligen diktade; ty i nans bok heter det: följ det sätt hvarpå de hafva gått tillväga, tag efter deras yttre handlingar, om ni icke ännu kan ingå i deras inre gsipnesförfatt11 ning; lemna dessa fåfänga nöjen, som helt och hållet upptaga er. Det är på grund af den såJunda omstufvade citationen som hr V. R. godhetsfullt underrättar oas att Pascal bekänt, att ,man måste vara ett får för utt tro treenighetsläran,