Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 september 1868, sida 1

skulle dunsta bort, och hon frågade med mödosamt tillkämpadt lugn, ehuru ej utan bitterhet: Hvad ger dig anledning till ett så orimligt påstående? Det är du sjelf, som ställt om, att professorn ofta varit tillsammans med mig, på det att du måtte kunna slippa obehaget att göra mig sällskap dit jag begaf mig, och då fru C gjorde invändningar deremot, förklarade du dem barocka. Mitt samvete säger, att jag aldrig i mitt förhållande till och uppförande mot professorn glömt den grannlagenhet och den försigtighet, som åligger hvarje gift qvinna med afseende på en annan man än den, hon svurit sin tro, — har hon än varit nödd och tvungen dertill. Jag är ännu mycket ung, men jag förbiser ej de pligter, jag iklädt mig, och jag har sökt uppfylla dem, så vidt jag förmått. På hvad grundar du då din anklagelse? Jag anklagar dig inte, goda Alma, sade Lindenstråle mildt. ,,Du räckte mig inte frivilligt din hand, och det är derföre ursäktligt nog, att du kommit att älska en annan än mig. Men det är detta, som du inte borde neka, då det är af vigt för oss begge, att vi komma till klarhet i frågan. Det är inte blott jag, som märkt den kärlek, du och professorn hysa för hvarandra — flera andra ha äfvea observerat den, och man har funnit för godt att meddela mig sina iakttagelser i detta hänseende. ,Kanske samme ,, man eller qinna, som låtit mig veta, att du älskar grefvinnan de Romigny, och att det anses troligt, att du vill upplösa vårt äktenskap, för att erhålla hennes hand, sade Alma. .Kanske, sade Lindenstråle med ett sardoniskt leende. , Emellertid vill jag komma till det förslag, jag ämnade göra dig, då jag begärde detta samtal. Jag har redan sagt, att det är bäst, att vårt äktenskap upplöses, då mina förhoppningar gäckats på ett så grymt sätt, då du, i stället för än skänka mig ditt hjerta, gifvit det åt professorn, å — —