Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 september 1868, sida 2

skomakaren O. Bengtsson, Hede och Forshälla; femte priset, en pennknif, 28 points, handl. A. W. Rydholm; sjette priset, en hagelpung, 27 points, handl. Emil L ange, samt sjunde priset, ett kruthorn, 26 points, disponenten R. W. Bley. EUrån Stockholms Arbetareförening till Göteborgs. I A.B. läses: En af Göteborgs arbetareförening för några månader sedan till öfriga arbetareföreningar i landet aflåten adress angående hämmande af starka dryckers missbruk förekom i Söndags till slutlig behandling å Stockholms arbetareförenings allmänna sammankomst. Den göteborgska adressen, som väsentligen ordar om hvad ingen, knappast lrinkaren sjelf, bestrider, nemligen dryckenjskapslastens förfärliga följder, hade visserligen ej uppgifvit något särskildt medel till det nämnda ändamålets främjande; men af Göteborgsföreningens med knapp majoritet genomdrifna beslut, att hos stadsfullmäktige anhålla om förbud mot utskänkning af spirituosa på Sön-och helgedagar, kunde man emellertid sluta, åt hvilken riktning adressen pekade. I bärvarande arbetareförening höjde sig blott en enda röst, för att förorda en dylik, icke blott gagnlös utan säkerligen rentaf ändamålsvidrig utsträckning af ett tvångssystem och en undantagslagstiftning, som redan längesedan åtminstone nått det rimligas gräns. Vi meddela här nedan det svar å Göteborgsadressen, som arbetareföreningen antog. Det är af följande lydelse: Till Göteborgs Arbetareförening! Den adress, I tillställt oss med uppfordran atti förening med Eder verka för dryckenskapslastens hämmande, samt delgifva Eder de beslut, som häraf kunde töranledas, har varit föremål för Stockholms arbetareförenings och dess direktions allvarliga uppmärksamhet, och gå vi nu, efter noggrann pröfning af ämnet, att aflåta svar å Eder framställning. Vi vilja ej vare sig förneka det missbruk af starka -drycker med dess beklagansvärda följder, hvarom I ordat, eller underkänna värdet af de nationalekonomiska beräkningar och framtidsutsigter, I framställt; ej heller kunna vi vara blinda för det vackra syfte, som så vältaligt gifver sig tillkänna i Eder adress. Men vi ba efter ett, så vidt vi förmått, allsidigt öfvervägande af frågan, ej funnit någon särskild, omedelbar åtgärd att i detta syfte enkom vidtaga eller föreslå. Till undvikande af vidlyftighet skola vi emellertid bär blott anföra ett par huivudsakliga synpunkter för frågans bedömande. Ä Enligt vårt förmenande är, sedan halsannat ärtionde tillbaka, den ifrågavarande, stora moraliska och ekonomiska reformen väsendtligen genomförd, för så vida det af lagstiftningen berott. Och vår uppfattning af de faktiska törhållandena gifver vid handen, att denna reform alltjemt mer och mer fullkomnas på sedernas och lefnadssättets frivilliga väg, huru mycket än rättvisligen kan sägas återstå, innan målet är vunnet. Derjemte tro vi oss, efter den erfarenhet som här står oss till buds, kunna påstå att arbetarne ej särskildt, och i högre grad än alla andra samhällsklasser, äro hängifna åt det förderfliga missbruket af starka drycker. Våra ögons och örons vittnesbörd säger oss, att detta missbruk förekommer fullt så väl på alla steg af samhällsskalan, från den lägsta till den högsta. Dessa tvenne omständigheter i förening leda oss till den betraktelsen, att det, som ännu återstår lör att fullborda den redan i det väsendtliga genomförda moralisk-ekonomiska reformen, beror af indirekta medel, hvilkas användning, till det mesta, föga ankommer på oss. Hvad dessa indirekta medel angår, hysa vi, i likhet med Eder, stark tillit till en stigande bildnings och upplysnings inflytelse. Men vi kunna deremot ej hångifva oss åt den föreställningen, att det som i vårt land göres för den allmänna upplysningen är tillräckligt, eller ens att man befinner sig på rätt väg. Skall bildningen tramtränga till och lyfta hela massan af folket, då måste ock de för folkets stora flertal afsedda bildningsanstalterna blifva det främsta föremålet för statens och kommunernas omsorger om och uppoffringar för undervisningen, medan un de för ett fåtal ämnade högre läroverken lägga beslag på lejonparten af de offentliga skolomkostnaderna. Folkskolan bör blifva den gemensamma, första skolan för hela det uppväxande slägtet. På sådant sätt skulle en fast grund läggas, redan från barnaåren, för det allmänna erkännande af menniskovärdet, af personlighetens heliga rätt, i hur ringa yttre vilkor den än må vara ställd, hvilket nu, i följd af ett skolsystem, som splittrar folket i klasser, skilda åt genom ogrundade fördomar och orimliga anspråk, har så svårt att göra sig gällande. Derigenom skulle en sannt human, broderlig anda genomtränga alla samhällslager; den högre ställde skulle ej se med ringaktning ned på den i yttre måtto mindre lyckligt lottade kamraten från skolan, den sednare ej med misstro vända sig bort från den förre. Vägen vore öppnad för en förädlande vexelverkan mellan samhällets olika klasser. Arbetarens sjelfkänsla skulle häri ega ett stöd, bättre än de flesta, och i detta stöd ett säkert värn mot lockelserna till ett osedligt lif. VUti kunna nemligen ej dela Eder åsigt, att det jär dryckenskapslasten hos en del arbetare, som vare sig uteslutande eller ens företrädesvis bringar de s. k. högre klasserna att, som I sägen, vstämpla oes såsom oberättigade till den aktning, som menniskovärdet bjuder. Ty dels se vi ju, att hela arbetsklassen, äfven den del deraf som ingalunda gör sig skyldig till denna last, drabbas äf detta misskännande, denna orätt från samhällets och de klassers sida, som stifta samhällets lagar. Dels är det ju kändt att, inom de herrskande samhällsklasserna sjelfva, missbruket af starka drycker ej plägar beröfva någon medlem af nämnda klasser rden aktning, som menniskovärdet bjuder. Om nu de arbetande klasserna ej från sina medborgares sida åtnjuta den aktning och rätt, hvarpå de göra anspråk, så måste anledningarna härtill vara att söka annorstädes än i dryckenskapslasten hos en del af de förre — om vi eljest antaga, att det finnes någon följdriktighet i tankegången hos de sednare. Vi ha redan angifvit en, i vår tanke väsentlig, anledning till den missaktning, som arbetarne röna från öfriga samnallsklassers sida: vi funno den i ett förfeladt undervisningssystem, som ända från barnaåren grundlägger klass-splittring och klass-fördomar samt ringaktning mot dem, som antingen stå långt ned, eller ej ha någon plats alls på rangordningens stege. Till detta förhållande sluter sig vidare, såsom ett dermed nära förbundet bihang: arbetarnes utestängande, genom nu gällande politiska och kommunala rösträttsbestämmelser, från delaktighet i de allmänna värfven. Utesluten från dem, är arbetaren äfven utesluten från det bildande och förädlande samarbete med öfriga medborgare, som det fria offentliga lifvet medför. Med dessa korta antydningar ha vi velat framhålla att den reform, för hvilken I tagit ordet, mindre beror af några direkta åtgärder från en enda samhallsklass, arbetarnes, sida, än at omfattande förändringar i flere riktningar, som till sina verkningar skulle beröra samtliga samhällsklasser, sambället sjelft i dess helhet, och som till sin verkställighet minst beror af arbetarne. — Eldsvåda i Uddevalla, I , Bohusläns Tidn. för sistl. gårdag berättas: Natten till sistlidne Onsdag väcktes stadens in