bällande, alltjemt-boppandes, att vår tid kommer väl ock en gäng-; men då denna vår förhoppning hitintills visat sig vara en tom dunstbild, en grann, men snart försvinnande såpbubbla, så anse vi oss nu fullt betogade att, af omtanka för så väl vår egen som så många andras säkerhet och trefnad, få komma i åtnjutarde af samma förmåner som Göteborgs öfriga skattdragande innevånare. Och vi göra det med så mycket större skäl, som vi veta att till och med städer med mindre befolkning än Hagahedens (som dock skall vara en del af det stora och rika Göteborg) ega både en försvarlig gatubeläggning och belysning. Vi våga derföre här vördsammast föreslå, att, innan den mörka årstiden på fullt allvar inträdt, vederbörande behagade gå i författning om att till en början låta anbringa åtminstone en gatlykta invid vattenhemtningsstället vid ena ändpunkten af den s.k. Sandgången, (en sådan kunde äfven vara behöflig vid nämnde vägs andra ändpunkt vid nya allen) och vidare en dylik lykta vid hörnet af Kalls gata och den väg, som förbi strumpfabrikeu och folkskolan genomlöper vår förstad, samt slutligen ytterligare en lykta vid ungefär midten af nämnde Kalls gata, t. ex. vid inkörsporten till nya slöjdskolan. Detta är för oss det mest trängande behotvet, och få vi sedan — eller med detsamma — en försvarlig stenläggning på våra gator, så skola vi utan tvifvel för framtiden ej vara bland dem, som först eller högljuddast beklaga sig öfver de dryga kommunalutskylderna. Kunna väl dessa våra pretentioner anses alltför stora? — frågas af Innerånare å Hagaheden.