ALL 1CIUILIILIUUIUnCnd 110II Euder ulIUmCIAJI i bakgrunden, att den småningom går unMed ett ord: der i tidens medvetande. äfven reformationens kristendom har upphört att vara den allmänna formen för religionen, i tysthet har åter utbildat sig en ny form för densamma, den femte under historiens lopp. Vi stå nu vid vår tid; och vi fråga: hvilken är den kristendom, som lefver i vår tids medvetande? Tydligen håller i vår tid en ny religionsform på att utveckla sig. Men det är svårt att redan klart och fullj ständigt öfverskåda dess karakter, just emedan allt ännu håller på att bilda sig. Men vi kunna dock åtminstone söka anknytningspunkter; vi kunna dock skildra tidens behof och deraf ana den framtidens kyrka, som ur dessa behof måste utveckla sig. Det första, som här möter oss, är motsatsen mot alla tidigare uppfattningar afs kristendomen. Man vill icke mera hafva någon undrets och magiens religion; i våra dagar ske inga under och för dem som berättas från en förfluten tid har vår tid icke sinne mera. Man vill icke hafva någon dogmens religion; flera af de läror, som man förr ansett såsom höga och heliga, har den moderna vetenskapen bevisat vara falska, och barnen vilja icke mera tro hvad deras fäder hafva predikat. Man vill icke hafva några mystiska, pompösa gudstjenster. Allt äfventyrligt och fantastiskt strider mot vår tids smak. Man vill icke heller hafva någon endast i känslosamhet bestående fromhet. Pietismen har råkat i misskredit hos våra samtida. En religion, som icke lärer något annat än en ärbar och redlig vandel i litvet, finner man otillräcklig. Det tyckes nästan som om det icke mera fanns någon religion i vår tid. Många gifvas äfven, hvilka öppet påstå detta, men de bedraga sig, såsom vi straxt skola inse. Öfverblicka vi vår tids lif i allmänhet, så erbjuder det en bild af en märkvärdig och brokig verksamhet. Vi lefva, för att säga det med ett ord, i arbetets tidsålder. Öfverallt arbete, i industri och handel, i vetenskap och skola, i politik och statsekonomi, på alla samhällslifvets områden. Tänken blott på politiken; hvilket lif, arbete och nyskapande! Man känner intet högre mål för folkets välfärd än statens enhet och storhet, än en imponerande ställning för fäderneslandet i den europeiska verlden. Hvar och en deltager inom sin verksamhetskrets i detta arbete, tillochmed den simple landtmannen läser med intresse sin tidning, hvarje politisk tilldragelse intresserar oss, vi följa med spänd uppmärksamhet riksdagens och de fria församlingarnes förhandlingar. Man tänke på arbetet i de enskilda staternas inre, man erinre sig huru mycket vi hafva arbetat i vårt lilla Baden sedan sex år tillbaka, i skola och kyrka, i förvaltning och i rättstillståndets ordnande. Huru intresserar man sig icke för den offentliga bildningen, huru kämpar man icke för skolväsendets höjande och fullkomnande, som om det handlade om mensklighetens frälsning eller förderf. Industrien är i feberaktig rörelse; verk af industrien uppresa sig för våra ögon, hvilka framkalla vår rättmätiga beundran. Vetenskapen gör hvarje år nya upptäckter, vi lära känna naturen, historien och verlden i ett helt annat ljus än förut. Jag vill icke vidare utföra denna bild; man kan redan sätta sig in i det underbara maskineriet af vår tids hela lif. Man inser redan, att våra dagars lif är arbete och intet annat än arbete. Men — frågar man mig — hvad har då detta med religionen att göra? Säkerligen är dock detta arbete ännu icke någon religion. Jag svarar: om religionen skall vara en makt i lifvet, så måste den visserligen träda i en ganska innerlig beröring med detta samtidens lif. Den måste genomtränga och uppfylla detta lif, annars är den ett skal utan kärna, en form utan innehåll. Låtom oss dock något uppmärksammare betrakta våra samtidas känslor midt under detta deras arbete och sträfvande! Vi se då visserligen många, hvilka vi aldrig skola kunna försona med religionen. De arbeta emedan de vilja njuta. Arbetet har för dem intet högre mål; de vilja blott förtjena, blifva rika och bereda sig ett njutningsrikt lif. Af denna åtrå följer ofta sinnlig råhet, vingleri, liderligt armod och förfall. Denna riktning är alldeles fiendtlig emot religionen. Vi kalla den materialismen. Men icke alla at vår tids barn äro materialister. Det gifves dock äfven en högre uppfattning af lifvet. Man kan äfven uppfatta detta arbete såsom en evig, af Gud i menniskohjertat nedlagd drift; man kan äfven arbeta, emedan man anser det för en sedlig pligt; man kan drifvas till arbete af sitt samvete — af religionen. Betraktar man vår tids uppfattningssätt af tingen något närmare, så skall man finna, att äfven i detta stora arbete är ännu mycket religion. Man betänke, hvilka uttryck vår tids menniskor använda om sitt arbete. Man säger, att det är en det tyska folkets sedliga pligt att tillkämpa sig borgerlig enhet; man säger att det är en den enskildes heliga uppgift att arbeta på uppnåendet af detta mål, och man kallar den lättsinnig, som undandrager sig att fylla denna pligt. Är icke detta en moralisk, samvetsgrann, religiös uppfattning? Vi förklara det vara en osedlighet, när någon stör bildningens framsteg, då någon vågar att åter göra mörkt der som redan är