och mötte den alltid lika glade II. Rocken vid packhustorget samt drog mig derifrån till societetshuset, vackert beläget vid esplanaderna, som genomskära staden. Jag har nu vistats här ett par veckor, genomvandrat staden i alla riktningar, gjort längre och kortare ströftåg i dess omgifningar, förskaffat mig några ganska angenäma bekantskaper, studerat , grup; j per och personager, såvidt sådant under den korta tiden kunnat ske, och vill nu söka i korthet redogöra för mina intryck i dessa afseenden. Uleåborg anses vara Finlands tredje stad och den förnämsta på dess vestkust. För några år sedan lärer detta vitsord också kunnat tagas efter orden, men qvarstår numera endast af pietet eller slentrian. Väl har orten ännu omkring 8,000 innevånare, men dess finanser äro i obestånd, dess export temligen flau, dess rederirörelse i astagande, och mer än tjugu fallissementer inom dess handelskår under de tre sistförflutna åren utvisa, att dess derförinnan utvecklade affärsverksamhet till en stor del varit baserad på blankokredit och öfverspekulation. Väl eger orten ännu också solida affärsmän, både bland sina betitlade fyra kommerseråd och sju konsuler och äfven bland dem, som icke blifvit hemsökta med strålarna från nådens sol, men det rampris konkursmassornas varulager och till och med skeppsandelar betingat samt den omständigheten, att sådant gods blott inropas af en och annan bland ortens egna trafikanter, synes häntyda derpå, att kapitaler åtminstone icke finnas på många händer. Jag träffade några af dessa, den nyckfulla Fortunas offer, gamla vänner från de ,,goda krigsären. Huru olika buro de icke sitt öde! Se, god dag, bror J.! Huru lefver verlden med dig? Vi roade oss något i Torneå år 18557. ,Ja, det är sannt, men jag trodde, att bror icke skulle känna igen mig numera. Jag — har — gjort — konkurs. Det är ledsamt, men sådant kan ju hända den bäste. Jag får väl bjuda dig till Hesse på en stenborgare? , Nej, tack! jag har för två år sedan aflagt bruket af spiritus. Den fordom jovialiske mannen såg ut, som skulle han undergått husförhör hos biskop Beckman. Suckande skiljdes jag från honom var något lonött, men ansigtet lika strålande som fordom. ,Du här! ropade han redan på långt håll, jag ville bjuda dig på frukost, men jag är pank jag har packat in. Det blir väl derföre din sak — men stopp! Låtom oss gå till brodern W.: han har också packat in, men torde dock kunna bjuda oss frukost. Vi gingo till brodern W. och funno — parisermattor, petersburgska möbler, Havanna-cigarrer, fina viner och en , hvardagsfrukost, som kunnat anstå brukspatron Ohrtström hos v. Braun. Brodern W, alltid lika sirlig, nämnde ej ett ord om sin konkurs. , Min massa torde leverera 80 procent, hans 5, hviskade II. åt mig vid bortgåendet; och suckande skiljdes han från mig. Alla dessa missförhållanden borde dock vara öfvergående och kunde, kanske snart nog, utjemnas, om blott enighet inom de närande klasserna skulle förefinnas. Men detta lärer, tyvärr, icke vara fallet. Tvertom påstod man, att borgerskapet vore deladt i tre, skarpt åtskiljda partier — icke politiska, ty till sådana finner man för närvarande knappt en tillstymmelse i hela Finland och minst i Uleåborg, — utan. kälkborgerliga eller småstadsmässiga, om jag vågar begagna dessa mindre vackra än uttrycksfulla benämningar. Borgmästareembetet i staden är nemligen för tillfället ledigt och hvar och en af de tre personer, som närmast kunde komma i åtanka vid platsens besättande, har sitt parti, sitt kotteri, eller sin — grupp. En af aspiranterna lärer vara en utmärkt finansier och ekonom, den andre måg till ett kommerseråd på orten, den tredje en sjelfständig och energisk man. Länets guvernör, hr Georg von Alfthan, en nybakad adelsman, född Wiborgare och såleIdes, såsom tillhörande , andra sidans folk, icke populär i norra Finland, för öfrigt sammansatt af de mest olika elementer, å ena sidan fåfäng, hersklysten soch till ytterlighet ryskt sinnad, å andra ssidan välgörande, mån om länets bästa soch moraliskt oförvitelig, i dagligt tal kallad Fursten, för den ståtliga hållning han I söker gifva sig, men också Metfursten, för ssin starka passion att uppdraga harrar soch foreller, är i valet och qvalet emellan de tre, så mycket mer som ingen af dem sär krypande eller slafviskt sinnad, ett förbällande, som skall vara högst ovanligt i likartade fall. Låtom oss hoppas, att hans afgörande votum, — ty sysslan tillsättes senligt hans och finska senatens, med ve