Jag minns det — men hvarför erinrar du mig derom? Af skäl, som snart skola bli dig klara. Du älskade mig inte, men jag älskade dig, och jag bade föresatt mig, att du skulle bli min. Jag använde för ernåendet af detta ändamål medel, som du strängt tadlade; de voro de enda, som stodo mig till buds, och derföre måste jag bruka dem. Å andra sidan lofvade jag, att jag efter giftermålet skulle efterkomma dina önskningar, att jag skulle bemöda mig att vinna din kärlek, liksom jag förut vunnit din hand. Jag har hållit detta löfte; jag har bemödat mig om, att du skulle trifvas här, och jag tror, att du gjort det. I början sökte jag närma mig dig, men när jag faun, att min närhet var dig oangenäm, ville jag så ket som möjligt plåga dig med den och höll mig på afstånd från dig så mycket, som konvenansen det tillät — kanske mer — för att röra dig genom denna sjelfvilliga försakelse, för att genom väckandet af svartsjukans misstankar bana mig väg till ditt hjerta. Men allt har varit fruktlöst; i dag älskar du mig lika litet som då du, med harm och bitterhet i din själ, af omsorgen om ditt rykte föranleddes att samtycka till gittermålet med mig. Kan du neka, att detta är förhållandet? Alma teg en liten stund. Slutligen sade hon: Jag är tacksam för, att du lemnat mig så mycken frihet och — och — — Och besvärat dig så litet, vill du säga. Men denna tacksamhet är ingen kärlek: den är i stället det bästa beviset på, att ingen sådan kärlek finnes — på att jag, trots all grannlagenhet och eftergifvenhet för dina önskningar — äfven de outtalade — inte förmått att vinna ditt hjerta. Hvad jag hoppades, då du blef min hustru, har således nte gått i fullbordan. Det är med anledning häraf, som jag önskat ett samtal med dig i dag. Alma stirrade på sin man. Hvarthän syftade nan? CForts.)