Alma såg upp förvånad, nästan bestört. Hvad kunde hennes man vilja henne? Han hade ej begärt något enskildt samtal, sedan de kommit till Paris, utan han hade lemnat henne att fritt disponera hela sin tid och blott talat med henne i allmänna ordalag, och det nästan alltid i andras närvaro. Men nu ville han tala med henne om något särskilt — om något , vigtigt, sade han, och den ton, hvari han begärde detta samtal, liknade mycket den, hvari han efter hennes bortförande från Stockholm alltintill bröllopsdagen tilltalat henne. Det var despotism under höflig form. Efter att ha erhållit Almas medgifvande, gat han betjenten tillsägelse att låta de besökande, som möjligen kunde infinna sig, tro, att hvarken han sjelf eller friherrinnan var hemma. Han återvände till den stackars unga qvinnan, som väntat honom med en obestämd känsla af ångest, Hon tyckte sig ana, att den lugnaste och lyckligaste perioden af hennes äktenskapliga lif var slut — den period, hvarunder hennes man, såvidt konvenansen det tillåtit, hållit sig på afstånd från henne och låtit henne ostördt hängifva sig åt de vexlande och rika njutningar, som vistandet i Paris och samvaron med så många ädla och intressanta personer beredt henne. , Tillåt mig, goda Alma, sade Ländenstråle, i det han slog sig ned i en fåtölj midtemot den, hvari hon satt, ,,att leda dina tankar tillbaka till det förflutna. Huru mycket som än upptagit dem under vårt vistande i denna stora stad, kan du dock inte ha glömt hvad som föregick vår resa hit — kan du ej ha förgätit de omständigheter, hvarunder vårt äktenskap ingicks. Alma häpnade. Hvarför ville Lindenstråle erinra henne om saker, hvaröfver han borde blygas? Oförmögen att gissa hvad han åsyftade, men uppskrämd genom denna ovisshet och det mystiska i hela saken, svarade hon: