Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 september 1868, sida 2

uppehållit sig i denna dams närhet, så länge hon befann sig i Paris, att han ådagalagt sin beundran och kärlek på ett sätt, som äfven i Paris måste väcka uppseende, att han följt henne på resan ett stycke väg, och att det berättades, att han ämnade skilja sig från sin hustru, för att gifta sig med den förtjusande fransyskan, Hvem har skrifvit detta bref? frågade Lindenstråle sig sjelf. , Professorn? Omöjligt; stilen röjer en qvinnas, och han skulle dessutom inte kunnat förmå sig till ett sådant steg. Med sina storartade grundsatser skulle han anse det som ett förräderi. Men hvem har eljest intresse af att reta Alma mot mig? Han funderade länge. Slutligen gick ett ljus upp för honom, ,Ah, sade han halfhögt, , det är hon — det är grefvinnan Odelcrantz, som velat hämnas det spratt, jag spelat henne, liksom hon kanske talte om Almas tycke förprofessorn, på det jag måtte höra det, då jag befann mig straxt bredvid. Hon ville ställa till ofrid oss emellan, och detta var ej svårt. Emellertid skall jag löna henne för hennes goda vilja. Han lade brefvet tillbaka i sekretären, och han ordnade allt det rubbade på bästa sätt, så att ej visitationen skulle spåras. Lådorna låstes, och han återlemnade toilettbordsnyckeln till jungfru Marie, som ämnade försöka att vid friherrinnans hemkomst smuggla den i hennes ficka, men, i fall detta inte lyckades, komma henne att tro, det hon sjelf uppdragit den med näsduken, eller att någon stulit den under utfärden. Då Lindenstråle återkommit till sitt rum, satte han sig ned och skref ett bref till grefvinnan Hilma Odelerantz, hvari han meddelade, att grefve Hugo, sedan han kommit till Paris, förnyat gamla och gjort nya bekantskaper, som en äkta man — ja, hvarje hederlig man borde undvikå, att han tillbragte den tid, han var ute i staden