lag och natt bo på gatan. Alla sörbi-m sående tillfrågas, om de ej vilja begagna tj ig af deras fordon. Stannar man, samla d le sig i större antal, göra sig urderrät-v ade om hvart man vill fara och begära sitt pris, hvilket alltid är så rundligt till-, taget, att man helt trankilt kan bjudalh hälften, ja ännu mindre. Då börja de sä sinsemellan en lång underhandling på ett h språk, som för den oinvigde är liktydigt h med kinesiska, och slutligen troppa de ä utaf, slå sig åter ner på sina kuskbockar h och hängifva sig åt en ljuflig slummer. f Några lyssna till anbudet, låta dock den b åklystne spatsera ett stycke väg och sätta d sedan med fart efter honom, sägande på lf ryska sitt antagande med ordet: paschaut. f. Man tager då den som först kommer, och s de öfriga synas ej blifva afundsjuka pålh kamraten, utan småskratta, prata litet zå sinsemellan och tänka med Jakob Ärlig: , bättre lycka nästa gång?. Enligt de upplysningar jag erhöll afsi polisen, stå samtliga Iswoschikerna under sträng uppsigt, hvad såväl dem sjelfva, som deras hästar beträffar, på det att ej egennyttan skall kunna drifva dem till djurplågeri. Förunderligt är det huru dessa kuskar kunna hitta öfverallt, då det, enligt hvad man sade mig, är en ständig omsättning inom detta yrke. De utgöras, som sagdt, endast af bönder, hvilka sällan mer än ett år stanna på sin plats, innan de återvända till sin jordtorfva, för att der lefva af sina besparingar. Man kan med skäl räkna dem till Nomadernas slägte, ty någet hem hafva de ej, så länge de qvarstanna i sin tjenst. Sina måltider göra de på gatan, der de köpa i någon af de talrika försäljningslokaler, hvilka här finnas i hvarje gathörn, en gurka, en lök, en bit rökt stör och ett stycke groft bröd. och dermed är hela deras behof tillfredsstäldt. På sednare åren tillkommer dock en butelj öl (Piva), som äfven här är en frukt af den germaniska kulturen. Så lefva de om dagen, och om natten ser man dem, åtminstone sommartiden, hel legert öfverlemna sig åt sömnens gud i sina åkdon. En omständighet, som är en följd af detta gatlif och som gör Iswoschikern farlig nog att ha i grannskapet, är den osnygghet som alstras af hans lefnadssätt. Kläderna bestå nemligen af långa klädesrockar, som räcka ned till foten, så att man, tack vare detta plagg, ej ser den undra beklädnaden. Medelst ett bälte, eller rättare ett predt band eller duk, sammanhålles rocken omkring litvet. Hatten liknar en uppoch nedvänd puddingform, med smala prätten. Vanligtvis förvara de sina penningar uti skinnpungar, som de ha inom rocken eller gömda under sittsen. Uti ett afseende äro de alla lika, nemligen i ordhållighet; har man en gång ackorderat ett pris för en tur, står detta fast, om de också visa tydliga tecken till missbelåtenhet, och om de ock, då vexel kommer i fråga, gerna skulle vilja behålla några kopek. Ett annat sätt att gitva sitt missnöje tillkänna ega de deruti, att de köra sakta och låta förstå att de öka farten, om man vill betala öfver det en gång fastställda priset. Säkert är emellertid, att man ingenstädes åker enkla turer så billigt som i Petersburg. En tur räknas vanligtvis emellan 15 och 40 kopek, då man kan åka två personer en hel timmas väg, ja ännu längre, Ett annat slag af åkdon är de fyrsittsiga Caretta, motsvarande våra droskor, af hvilka äfven finnas legio; de betalas per dag med 4 å 5 rubler. Då man talar om att det är billigt att åka i Petersburg, så är detta väl sannt, men om man betänker, att man måste oupphörligen begagna fordon, för att vinna tid och hinna omkring i den vidsträckta staden, så blifver onekligen Petersburg en af de dyraste städer i detta hänseende, och detta emedan man måste ständigt anlita Iswoschikerna, då spårvagnar, omnibusar och deligenser ännu ej finnas i tillräcklig mängd att besörja den sig ständigt ökade trafiken. En anmärkning återstår dock att göra, emedan den är beteknande för de ryska förhållandena, och det är, att af denna stora mängd körsvenner, som tillbringa sitt lif å gatorna, är det sällsynt att träffa någon som kan läsa, hvarföre också här möter en annan sida af Petersburger-lifvet, som äfven är karakteristiskt för detsamma, nemligen den bered villighet, hvarmed alla bildade personer hasta till bjelp, då de se fremlingar, som ej kunna hvarken genom tal eller skrif göra sig förstådda af körsvennerna. Denna artighet hade Eder brefskrifvare ofta tillfälle att erfara och fick sålunds bjelpare uti ordensprydda generaler, ele ganta damer ur fina verlden — ja perso S sam han gedan hade nöiet att sam. D T———— —— —FH ——— —: