Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 september 1868, sida 2

Ja, nog är hon grufligt intresserad af honom, sade grefvinnan Hilma, som af skyldig respekt för sin förnäma svärmor nästan alltid höll med denna i hvad hon sade. Lindenstråle öfverraskades i hög grad af grefvinnans ord, men det var ej svartsjuka, ej sorg, som bemäktigade sig hans själ, då han, efter att ha forskande betraktat Alma, började tro på deras enlighet med verkliga förhållandet. Det var i stället en känsla af hopp och glädje, som gjorde sig gällande hos honom. Om hans hustru och professorn älskade hvarandra, egde han sannolikt den bästa utväg till ernåendet af sitt önskningsmål. Han behöfde blott spela sina kort väl och försigtigt, och han skulle snart nog kunna uppfylla sitt löfte till grefvinnan de Romigny — han skulle kunna infinna sig hos henne fri och i besittning af den erforderliga förmögenheten. Han närmade sig, efter att ha en stund uppmärksamt betraktat professorn och friherrinnan, och ställde sig bakom honom, dock så, att det ej såg ut som om han lyssnade. Det var då han uppfångade hans sista ord till Alma, hvilka onekligen andades beundran och varm hängifvenhet. När den lärde vände sig om, fann han hastigt på att föreslå denne presentationen för den franska damen, för att bemantla sitt spioneri. IX. Följande dag finna vi Lindenstråle samtalande ned Almas kammarjungfru. Denna hade af kammarherren blifvit anställd friherrinnans tjenst, då de lemnade Sverge, pås zrund af kännedomen om hennes karakter; ochs m viss öfverenskommelse hade uppgjorts demmellan. Han kände jungfru Marie Sedan lång si id tillbaka, ty hon bade under åtskilliga år tjenat l1